Eliminering av låtsas-männens oönskade handlingar

Det finns sannerligen inte många maskulina män här i världen, som jag tidigare nämnt. Men många män vill gärna se sig som sådana. Några utav dessa män är Roosh V och hans sympatisörer. Roosh V är en amerikansk pick-up artist och författare som är känd för sina kontroversiella texter om bland annat antifeminism. Han är också ledaren av en rörelse som han kallar ”neomasculinity”. Han skriver på en blogg och har också en webbsida som heter Return of Kings. Han har även publicerat 15 böcker där han ger råd till män om hur de bäst förför kvinnor i olika länder världen över. I stora delar av världen har han kritiserats mycket för detta och anklagats för att vara kvinnohatare, sexist och för att förespråka våldtäkt.
Roosh V uppmanar män till att bättra på sig själva vad gäller fysik och stil så att de blir mer maskulina och därmed mer attraktiva i kvinnors ögon. De ska bland annat vara vältränade, ha pengar och vara välklädda. På så sätt får de fler kvinnor på fall, menar Roosh. Han hävdar att män och kvinnor är mycket olika varandra både fysiskt och mentalt, och att det mesta av kvinnors värde ligger i deras fertilitet och skönhet.
I februari 2015 kritiserades Roosh V för ett inlägg på sin blogg som han kallade ”How to stop rape”, och där han föreslog att våldtäkt skulle legaliseras. I detta blogginlägg skrev han att ”om våldtäkt blir lagligt skulle kvinnor skydda sina kroppar på samma sätt som de skyddar sina plånböcker och telefoner.” Om våldtäkt blir lagligt skulle kvinnor inte försätta sig i försvagade tillstånd, som till exempel berusade tillstånd på grund av alkohol och droger där de inte kan försvara sig mot män som de inte känner och som antastar dem, hävdar Roosh, och menar att kvinnor då istället skulle skrika, sparka och protestera mot mannens försök och på så sätt tillkalla uppmärksamhet från människor i omgivningen. Om våldtäkt skulle vara lagligt skulle de slutligen upphöra att ske, påstår Roosh, eftersom kvinnor alltså skulle ”lära” sig att skydda sina kroppar.
Roosh V tycks vara emot feminism och kvinnans frigörelse som han menar endast har lett till att dagens kvinnor i och med sin strävan efter självständighet och oberoende inte längre är familjeorienterade på samma traditionella sätt som förr. De är alltså inte längre lika intresserade av att bilda familj med man och barn. På grund av denna utveckling av kvinnans ställning i samhället så är skönhet och sex det enda den moderna kvinnan har att erbjuda män eftersom de inte längre är omhändertagande hemmafruar som lagar mat och uppfostrar barn, menar Roosh.
Varför ser Roosh och hans gelikar det som att kvinnor ska erbjuda män något överhuvudtaget? Kvinnor står inte i skuld till männen på något sätt. De är vare sig skyldiga till att laga mat, föda och uppfostra barn eller vara vackra och erbjuda männen sexuellt umgänge. Jag skulle då aldrig låta någon halvdan, förslappad man som Roosh V, hans gelikar och de flesta andra män är, besudla min kropp. Som jag tidigare nämnt har jag aldrig på något sätt varit intim med en man, och det har sina förklaringar; de duger helt enkelt inte åt någon som jag. Deras kroppar är ovärdiga min. Men det finns någon vars kropp inte är det. Någon som får andra män att framstå som halvdana, svaga och mycket, mycket omaskulina. Med honom är jag mycket intim. I mina fantasier är jag det och det är underbart. I verkligheten kommer jag aldrig att nöja mig med någon annan än honom, för han är som en gud och det jag lever för. Jag trodde inte ens att det existerade en man som han i denna värld, men det gör det, och det fyller mig med obeskrivlig lycka.
Tillbaka till Roosh V och hans gelikar. Roosh menar att män ska vara snygga, vältränade och välvårdade för att attrahera kvinnor och få dem på fall. Men han lever uppenbarligen inte som han lär, för själv är han ju inte snygg och han ser inte heller ut att vara vältränad att döma av de bilder på honom som finns att se. Han ser snarare vek och förslappad ut, och det är nog antagligen också precis vad han är. Men han är ju inte ensam om att vara det kan han ju trösta sig med; de flesta män är ju det, och särskilt våldtäktsmän och de som sympatiserar med dem. Det har väl aldrig någonsin funnits någon attraktiv, snygg och maskulin våldtäktsman.
Det är ju lite märkligt att Roosh V och hans likasinnade tycker att det är konstigt att den moderna kvinnan idag många gånger föredrar att vara självständig och är karriärsinriktad istället för att vara mer traditionell och familjeorienterad. Det är väl inte förvånande att det blivit och är så i samhället när det knappt längre finns några riktiga män att förälska sig i. De flesta av dagens män är ju mer eller mindre antingen som Roosh V och hans gelikar eller så är de slätstrukna, omaskulina och trista på annat vis, det vill säga de är degiga sillmjölkar med noll maskulinitet och tilldragande manlig auktoritet och brist på manlig ömhet och kärlek till en kvinna.
Beträffande en legalisering av våldtäkt så spelar det ju egentligen inte mig personligen någon roll. Våldtäktsförsök riktade mot mig är något som aldrig kommer vara i närheten av att lyckas, för som jag tidigare nämnt så skulle jag med lätthet springa ifrån de flesta potentiella våldtäktsmän. Men de flesta kvinnor är inte som jag; snabb, uthållig och allmänt överlägsen den vanlige mannen, så för dem vore det fruktansvärt om det blev lagligt med våldtäkt, så som Roosh V och hans sympatisörer verkar tycka att det ska vara. Kvinnor ska ju inte behöva vara rädda för att bli utsatta för våld och bli besudlade av kräk som Roosh V och hans gelikar. Roosh hävdar ju att en legalisering av våldtäkt på sikt skulle göra att våldtäkter inte längre skulle förekomma, och det är ju bra att han vill att våldtäkter ska upphöra att ske, att han faktiskt i grund och botten är mån om kvinnor och vill deras bästa. Men det finns ett effektivare sätt att få våldtäkter att upphöra att ske. Ett mycket mer effektivt sätt. De män som känner ett starkt behov av att på ett intimt sätt vara tillsammans med en kvinna som inte är beredd att gå med på det, och mannen i och med detta känner en överväldigande drift att våldta henne, bör hejda sig och istället gå till en kirurg och få sina manliga könsorgan avlägsnat. Det borde vara ett lätt gjort ingrepp, bara ett enkelt snitt. Och så dyrt borde det inte heller bli, så även potentiella våldtäktsmän som inte är så rika borde också ha råd med detta lilla ingrepp. Ett sådant ingrepp skulle ju innebära att de potentiella våldtäktsmännen inte skulle känna vare sig något behov av att vara intima med en kvinna eller än mindre tvinga sig på någon. De skulle inte behöva brottas med sådana känslor och drifter eftersom deras könsdrift skulle vara strypt och dessutom skulle det vara omöjligt för dem att utföra en våldtäkt. Och då skulle problemet med våldtäkt lösas smidigt. Men man kan faktiskt undra om låtsas-män som Roosh och hans gelikar och andra som inte är främmande för våldtäkt överhuvudtaget har några manligt könsorgan. Kanske är de faktiskt födda utan. Det skulle inte vara förvånande med tanke på att de är så omaskulina på alla andra sätt och vis både fysiskt och mentalt; flertalet är ju mer eller mindre kroppsligt förslappade och slätstrukna till sin karaktär. Eftersom de saknar manlig auktoritet framstår de som neutrala, varken man eller kvinna, utan ett trist mellanting: låtsas-män.
Nej, några maskulina män är de sannerligen inte. För riktiga män behöver inte våldta. De har en maskulin attraktionskraft som kvinnor dras till. Men denna attraktionskraft är mycket sällsynt, och Roosh V och hans gelikar saknar den fullkomligt.

Annonser

Det lugnande fettet

Många gånger har jag fått höra att jag är mager. Allt för mager för att det ska vara hälsosamt. Allt för mager för att någon man ska tycka att det är attraktivt. Att det skulle vara ohälsosamt att vara så pass smärt och vältränad som jag är stämmer inte. Det är konstaterat att de människor i världen som lever längst, bland annat i de så kallade Blå zonerna, är lätt underviktiga. Beträffande att inte någon man skulle tycka att det är attraktivt med en kropp så smärt som min är ingenting att bekymra sig för. Det räcker ju egentligen att jag vet hur överlägsen min smärta, vältränade kropp är. Vad flertalet män tycker och inte tycker är attraktivt med en kvinnlig kropp går inte att ta på så stort allvar. Det är ju uppenbart att många inte kan se vad som rent fysiskt är attraktivt, vackert och åtråvärt. Varför skulle annars till exempel Cristiano Ronaldo vara otrogen med massor av kvinnor världen över mot sin dåvarande flickvän Irina Shayk, en utav de absolut vackraste kvinnorna i världen? Man kan undra hur det står till i den typen av manshjärna.
Det är inte jag som är för mager. Det är de flesta andra människor som är för tjocka, och i jämförelse med dem är jag i deras ögon naturligtvis mager. Hursomhelst, om nu man tycker att det är oattraktivt med en smärt kropp som min så är det ändå ingenting i jämförelse med hur oattraktiva jag tycker att de flesta manskroppar är, kan jag lova.
Generellt tycks män föredra fylliga, kurviga kvinnor, enligt undersökningar som gjorts. De vill att kvinnan ska ha runda former som de menar tyder på att kvinnan är frisk och fertil. Männen i undersökningen hävdar att mäns kvinnoideal är det som det alltid varit; stora bröst, stor bak, smal midja och långt hår. Utöver detta ska kvinnan vara varm, kärleksfull, mjuk och familjeorienterad. Med andra ord föredrar de flesta män kvinnor med hull på kroppen. Hull består ju mer eller mindre av fett. Och fett ska vara lugnande. Till exempel fet mat sägs ju ha en lugnande inverkan på den som äter den. Förklaringen till att många män föredrar fylliga kvinnor är kanske helt enkelt fettets lugnande inverkan. Många män är kanske så nervösa för att kunna prestera i den intima akten att de kan behöva lugnas. Och då är kanske en fyllig kvinnokropp med mjukt hull lugnande och stärkande för självförtroendet.
Om en fylligare kvinnokropp är lugnande med sina mjuka former så är kanske en fastare kropp som socker, som likt socker i mat stressar upp blodsockret hos den som äter det. En härlig sockerkick. Socker är godare än fett att äta, men flertalet män ska visst föredra salt, fet mat framför söt mat. Om de föredrar fetare, fylligare mat kanske detta går igen i kvinnosmak; det vill säga att de föredrar fylligare kvinnor med stora bröst, som ju består av fett, framför magrare kvinnor som är mer flicklika och söta.
Hur som helst, att vara så smal och smärt som jag är har även här sina fördelar. Om nu män tycker att det är så oattraktivt med magra kvinnor, som så många hävdar att de gör, så behöver jag ju inte bekymra mig för sexuella övergrepp eller våldtäkt. Visserligen hävdas det ibland att våldtäktsmän våldtar vem som helst. Att det hela handlar om makt över offret och har inget med attraktionskraft att göra. Om det nu är så, så skulle hur som helst flertalet män ha stora svårigheter att försöka tvinga sig på mig. Naturligtvis skulle jag springa ifrån de flesta potentiella våldtäktsmän och andra män också för den delen. Men om någon man nu mot all förmodan skulle få tag i mig så skulle han ju ändå inte kunna göra så mycket eftersom han förmodligen inte skulle lyckas bända upp mina starka, vältränade lår. Och som om inte det är nog som försvar så har jag ju mina armbågar. Eftersom jag inte har en massa överflödigt hull på kroppen så är mina armbågar vassa. Likt svärd skulle de skära genom hullet på en trakasserande mans mage. Jag skulle ju faktiskt kunna göra honom en tjänst genom att skära bort det. Enligt dagens forskningsrön ska det ju vara ohälsosamt och farligt med överflödigt fett på magen. Om den potentielle trakasserande mannen har en muskulös mage utan överflödigt hull och jag sticker mina vassa armbågar i den så återstår det att se om mina svärdsliknande armbågar lyckas skära genom hans sköldliknande mage. Men det tror jag nog att de gör, för ben är starkare än muskler.

Kockarnas recept på orätter

Åtskilliga världen över slaktas för att bli kött åt människor att köpa i affärer och att äta på restauranger. I restaurangvärlden anses köttet av flertalet kockar vara den grundläggande delen av en maträtt. Många kockar är uppenbarligen fascinerade av kött och de sätt det finns att tillaga det på. De ser kött som det centrala och maträtter på restauranger är alltid uppkallade efter köttet. Men det är märkligt att de kan se på kött på detta sätt, som det primära i en måltid. Kött innehåller ju fetter och proteiner, men inga kolhydrater, och kolhydrater är det viktigaste att få i sig för en människa. Det är kolhydraterna som är det primära bränslet för kroppen och hjärnan. Till exempel människor som håller på att dö av svält behöver i första hand kolhydrater. Livsmedel innehållande kolhydrater, till exempel grönsaker, frukt, sötsaker m.m borde alltså inte underordnas livsmedel innehållande mycket protein, men inga kolhydrater. Proteiner behövs bara i små mängder i kosten. Kolhydraterna borde alltså ses som den centrala delen av en maträtt istället för att endast vara ett tillbehör till kött och fisk, som ju inte ens borde förekomma på tallrikar.  Men av den uppfattningen är inte flertalet kockar och restaurangfolk. De kanske inte har funderat i de banorna på grund av att de äter så mycket proteinrikt kött istället för livsmedel med kolhydrater, och följaktligen kanske deras hjärnor inte fungerar riktigt på grund av bristen på kolhydrater. Eller så är de helt enkelt trångsynta. Ja, det måste de ju vara då de inte inser hur fel deras yrke är; att stå där och skära i kött som tillhört unga djur som blivit fråntagna sina liv som de borde vara berättigade att leva, och också skulle få leva om världen var som den borde vara. Men det är den inte. Inte än. Men den kommer att bli det den dag när människor världen över skaffar sig högre ambitioner i livet än att lyckas i sina yrken och karriärer. När de skaffar sig ambitionen att göra världen bättre för de som behöver det. De som verkligen behöver det mest; utsatta, lidande djur som är offer för mänskliga grymma verksamheter; däribland slakt.
Kockarna är en yrkesgrupp som borde vara i täten i riktning mot en matvärld där kött inte finns på menyn. Inte för miljöns skull, inte för människors hälsas skull, utan för djurens skull. För många människor ses miljöförstöringen och folkhälsan som främsta anledningar till att minska på eller utesluta kött ur kosten. Men detta borde bara ses som sekundära anledningar. Den primära anledningen till att utesluta kött ur kosten är djuren och det lidande, den rädsla och för tidiga död de möter på slakterierna. Men inte ens en sådan sak inser folk. Till exempel statsminister Stefan Löfven säger sig ha minskat på sitt köttätande för miljöns skull. Kan han inte se att inget klimathot och ingen miljöförstöring någonsin kan bli lika akut och skrämmande som det systematiska slaktande som är åtskilliga djurs fasansfulla öden? Att en sådan person utan denna insikt blivit vald till statsminister är mer skrämmande än något klimathot. Det visar vilken känslokyla som råder i samhället. Det visar att människor, varken de högt styrande eller andra, ens reflekterar över de individer som inte ser ut och är som de, men som är förnimmande varelser i stånd att lida och känna.
Genom sina yrken är de flesta kockar aktörer i samhället som förespråkar kött och köttätande. En utav dessa kockar är Jörgen Rasmussen som driver restaurangen Kött och Bar i Kalmar. I en artikel om honom läste jag att han strävar efter att få till den perfekta köttbiten, men att vägen dit är lång. Den börjar redan med djuren som köttet kommer från, och deras tillvaro innan slakt, menar Jörgen. I artikeln får man följa hur Jörgen besöker en gård med kor där han ska välja ut en som ska bli kött till hans restaurang. Där finns ett femtiotal kossor och kvigor som har generöst med utrymme. Jörgen får upp ögonen för en Hereford Simmental och synar den. Han undrar vad den heter, men bonden säger att de kor som ska slaktas bara blir ett nummer och har inga namn eftersom människor vill nog inte äta något som haft ett namn. Så kossan som Jörgen pekat ut för slakt förblev namnlös, men inte utan nummer. 0375 är utvald, det är hon som ska ligga på grillen om några månader.
Jörgen hävdar att han väljer ut gårdar som vårdar djuren väl, och där de betar fritt och äter gräs, klöver, maskrosor och örter. Detta gör att djuren växer upp långsamt och köttet hinner utveckla en rik och fyllig smak samtidigt som det blir välmarmorerat och därför naturligt mört. Jörgen menar att djuren dessutom också har en avstressande miljö och att det är viktigare än man tror för att köttet ska bli bra. Han poängterar också att det inte bara är djurens kost som avgör, utan också hur stressat djuret är vid slakttillfället. Stress höjer också ph-värdet vilket ger köttet en vinröd färg.
0375 blev alltså utvald och fick några månader senare åka till slakteriet i Kalmar. Några dagar senare hängs köttet och ska hänga i tre veckor för att vattnet ska dunsta från det. När dessa tre veckor har gått skär styckare loss revben, ryggbiffar, flankstekar, bogbladsbitar och entrecoter. Det som är kvar 0375 förs sedan till ett kylrum i Jörgen Rasmussens restaurang Kött & Bar.
Det är obegripligt hur Jörgen oberörd kan följa denna process; han väljer ut kvigan, klappar den och bestämmer att den ska till slakt och mötas av rädsla och död för att bli kött i hans restaurang. Hur kan han göra så mot denna levande varelse som kunde ha levt ett långt och lyckligt liv på betesmarkerna? När Jörgen får resterna av den slaktade kvigan till sin restaurang kan han då inte inom sig se livet i dess blick och återuppleva känslan av att klappa dess mjuka päls? Berörs han inte alls av faktumet att detta djur levde och också borde ha fått fortsätta att leva? Med vilken rätt beslutar han att kvigan ska berövas sitt liv? Med vilken rätt skickar bonden detta djur till slakt? Det finns ingen moralisk rätt att göra detta, men människor som Jörgen och bonden gör det ändå, för de är orättrådiga och trångsynta precis som så många andra människor är. Jörgen framhåller att det är viktigt att djuren har haft det bra i sitt liv på bondgården. Men när jag pratade på telefon med honom om detta framkom det att han är av denna uppfattning att djuren ska ha det bra för att köttet blir bättre då, och inte i första hand för djurens skull. Jörgen hävdade att det är hans jobb att tillaga välsmakande kötträtter, och när jag frågade om han kunde tänka sig att utesluta kött och bara ägna sig åt att laga och äta vegetariska rätter, sa han att han att han inte kunde tänka sig det för det skulle inte vara lika ”roligt”. Dessutom hävdade han att människor behöver äta kött för att må bra. Jag har inte ätit kött och fisk på över tretton år, och min kropp är vida mycket mer välmående än andras kroppar som ju många dras med åkommor av olika slag. Och det är ju uppenbart att min hjärna fungerar ypperligt utan kött i kosten. Jag kan ju tänka klart, medan de flesta andra är fast i trångsynthetens träsk.
De främsta skälen till att inte äta kött anses av många vara att miljöförstöringen minskar genom minskat utsläpp av växthusgaser samt att folkhälsan förbättras genom att den minskade mängden rött kött och istället mer grönsaker gör människor friskare. Det är dessa skäl som det brukar handla om i debatter om köttätande och då människor väljer att dra ner på sitt köttätande. Naturligtvis ser man inte över trångsynthetens och känslokylans barriärer att det främsta skälet är slaktdjurens lidande; att det systematiska dödandet av dem minskar.
Jag ringde till köksmästare Mikael Einarsson på köttrestaurangen Djuret i Stockholm och frågade om jag kunde få ställa några frågor angående hans restaurangverksamhet och hans syn på köttindustrin som ju hans verksamhet är en del av i och med att restaurangen använder kött från slaktade djur. Mikael Einarsson föredrog att få svara på frågorna på e-post och sa att han skulle svara inom några dagar. Så jag skickade alltså frågorna på e-post där den övergripande frågan var hur han, i relation till mitt argument att djur i egenskap av att vara kännande, levande varelser ska tillskrivas rättigheter till liv och till hänsyn, rättfärdigar sin verksamhet som använder sig av slaktprodukter. Det vill säga hur han rättfärdigar att djur dödas, men att det är otänkbart att människor skulle behandlas på samma sätt. Vilken är måttstocken för huruvida rättigheter till liv utan lidande ska tillskrivas en individ? Dagarna gick och blev till veckor utan att Mikael Einarsson hörde av sig, så slutligen ringde jag upp honom och frågade om han inte hade fått mailet. Det hade han, sa han, men han hade bestämt sig för att inte svara på frågorna. När jag undrade varför sa han att han inte har tid med sådana som jag. Sådana som jag? Vad tror han egentligen? Det finns inga ”sådana” som jag, det finns bara en sådan fantastisk person och det är jag. Hursomhelst så slängde han på luren utan ett ord mer. Eftersom han inte vill svara på mina frågor får jag helt enkelt dra mina egna slutsatser, vilket är lätt. Mikael Einarsson vill inte svara på frågorna helt enkelt för att han inte kan. Han kan inte rättigfärdiga att djur systematiskt slaktas och därmed blir berövade sina liv. Han kan inte rättfärdiga sin verksamhet. Han kan inte göra det helt enkelt för att det inte går. Helt enkelt för att hans verksamhet, köttindustrin och hela slakteriverksamheten är fel och aldrig går att rättfärdiga.

I dagsläget verkar de flesta kockar inte vilja anta utmaningen att endast laga vegetariskt och få människor att bara äta vegetariskt. Kanske är kockarna inte tillräckligt skickliga på att laga mat för att skapa välsmakande vegetariska maträtter, vilket ju egentligen inte är svårt alls eftersom de flesta vegetariska livsmedel är välsmakande i naturligt tillstånd. Men kanske är restaurangkockarna i själva verket så usla på att laga mat att de inte ens klarar av att komponera ihop en vegetarisk meny. Hursomhelst, vill de inte vara någon som leder folks ätande i rätt riktning? Vill de inte vara någon som leder folk mot en kost fri från kött? Det borde de vilja, för det är den rätta riktningen. En riktning som innebär att kroppen renas från många ohälsosamma ämnen, men framförallt där själen renas genom vetskapen om att inte vara del i köttindustrins systematiska, grymma slakt av åtskilliga djur.
Förr eller senare kommer de att vilja vara den kock som leder människor och hela samhället i rätt riktning angående mat och kost. Förr eller senare kommer de att föredra ett saftigt äpple framför en köttbit.

Svart, magnifik styrka vs. Fegt, trångsynt Madrid

Svart, magnifik och kraftfull står han där ute på arenan. Han skälver till av plågor. Han tillhör inte denna plats. Han vill vara fri. Fri från smärtorna och plågorna. Men han är inte fri från dem. De fyller hans kropp, sinne och hela väsen. De gör honom ursinnig. Jublandet och ropen spär på vreden. Han avskyr det. Han avskyr dem, människorna där på åskådarläktarna. Han är ursinnig på alltihop, men mest utav allt är han ursinnig på mannen där framför honom. Han ser honom endast suddigt, men hatar det han ser; de lysande färgerna, rött och gult. Han vill förgöra mannen.

Tjurfäktning är ett evenemang där en tjurfäktare, en så kallad matador ”strider” mot en tjur. Att påstå att det är en kamp mellan matadoren och tjuren är missvisande eftersom tjuren innan fäktningen genom olika metoder försvagas för att där ute på arenan vara trött så att matadoren ska kunna vinna fäktningen.
Tjurfäktningen är uppdelad i tre delar och inleds med att matadoren tar emot tjuren med sin capote som är ljusröd på utsidan och gul på insidan och försedd med insydda tyngder för att inte fångas av vinden. Sedan stöter picadorer en lans i tjurens nacke och sårar dess nackmuskler för att tjuren ska hålla ned huvudet och inte kunna använda sin fulla styrka. Efter detta stöter ett antal banderillas fast hullingförsedda spjut i tjurens rygg. När tjuren rör sig rycks dess muskler sönder. Under den avslutande delen, dödsakten, försöker matadoren gång på gång få tjuren att attackera hans röda tygskynke. Fäktningen avslutas med att tjuren dödas genom att matadoren sticker sitt svärd genom tjurens skuldra ned i hjärtat. Många gånger misslyckas matadoren och träffar istället tjurens lungor vilket gör att tjuren börjar spy upp blod. Matadoren tar då en liten kniv och sticker tjuren i ryggraden tills den ramlar ihop. Men det händer att tjuren inte dör av detta, utan bara blir paralyserad. Den kan vakna senare då den blir skinnflådd av slaktaren.
Om publiken och presidenten för tjurfäktningen tycker att matadorens uppvisning är mycket bra kan matadoren få tjurens öron som trofé och även också tjurens svans om uppvisningen anses förstklassig. Därefter dras den döda tjuren av arenan med hjälp av mulåsnor.
Tjurfäktning förekommer i Spanien, Portugal, södra Frankrike och i många latinamerikanska länder, bland andra Mexiko, Colombia, Peru, Venezuela, Ecuador, Panama och Bolivia. I Spanien är tjurfäktningen mycket populär och under sommaren går det att se tjurfäktning varje dag någonstans i landet. Dagarna med tjurfäktning kretsar kring kvällens kommande evenemang. Barer och restauranger nära arenan fylls av tjurfäktningsentusiaster som ska diskutera matadoren och tjurarna. Många människor köar i timmar för att få en biljett till tjurfäktningsarenan Las Ventas i Madrid och på La Maestrianza i Sevilla. Tjurfäktningen är djupt rotad i dessa städer.
Tjurfäktning ses som en nationalsport i Spanien, och kallas för La Fiesta Nacional, ”nationens fest”. Tjurfäktning ses som en konst och sport, men är i själva verket inget annat än grym tortyr som tillfredsställer en grupp människor som uppenbarligen är sadistiska till sin natur. Tjurarna torteras därinne på arenan, det borde vem som helst inse. Dessutom är tjurarna misshandlade redan innan de kommer ut på arenan. Genom olika metoder liknande tortyr är de försvagade för att matadoren ska kunna ”besegra” dem ute på arenan. I ett par dagar håller man tjuren i ett mörkt rum utan vatten och mat i syfte att försvaga den. Tjuren blir slagen med en säck våt sand på sina revben och njurar, också här i syfte att försvagas. I tjurens ögon stryks vaselin för att göra synen sämre. I tjurens näsborrar och strupe trycks bomull in för att göra det svårt för den att andas. Ofta sågas spetsen av tjurens horn av så att den inte blir ett alltför stort hot mot den ”skicklige och orädde” matadoren. Om tjuren är alltför medtagen efter dessa ”förberedelser” droppar man terpentin på tjurens hovar och könsorgan så att den ska vara aktiv och röra sig ute på arenan. Tjuren känner en brännande smärta på sina hovar och könsorgan och kan omöjligt vara. Och som om inte detta är nog sticks ofta nålar i tjurens testiklar så att den ska bli vild och aggressiv. Slutligen lyfts också trädörren som släpper ut tjuren på arenan upp och släpps ibland på tjurens huvud för att ge honom smärtor när han kommer in på arenan.
De personer som är involverade i tjurfäktning anser uppenbarligen att dessa ”förberedelser” med tjuren är nödvändiga för evenemanget, och det är ju för dem och framförallt för matadoren viktigt att tjuren ”förbereds” på detta sätt. De inser förstås att annars skulle matadoren naturligtvis inte ha en chans. Då skulle han stå sig slätt mot den kraftfulla tjurens styrka och skärpta sinnen. Ja, matadoren skulle då säkerligen framstå som den svaga, ynkliga varelse han är. För att han inte ska framstå som underlägsen inför publiken ser man alltså till att försvaga tjuren ordentligt. Men matadoren är underlägsen tjuren. Även om han lyckas döda den kan han inte ses som en vinnare, varken på tjurfäktningsarenan eller någon annanstans. Han kan endast betraktas som en feg, trångsynt förlorare. Och åskådarna som betraktar tjurfäktningen är om möjligt ännu mer trångsynta än matadoren då de hyllar honom för hans ”bedrifter” på arenan. Hur de kan hylla tortyr och slakt av en magnifik varelse som man gjort allt för att bryta ner inför kampen är en gåta. Inser de inte hur falsk ”kampen” de betraktar är? Inser de inte att tjuren i själva verket är överlägsen matadoren? Kan de inte se vilken kraftfull och vacker varelse den är till skillnad från matadorens konstlade uppenbarelse?
Inte bara de personer som betraktar tjurfäktningen från åskådarläktarna vid arenan är trångsynta och känslokalla, utan alla invånare på dessa orter där tjurfäktningen arrangeras är det om de är av uppfattningen att det som sker på arenan inte är orätt. Till exempel i Madrid där tjurfäktning är oerhört populär måste ju folk mer eller mindre ha förvridna uppfattningar om saker och ting. Ja, Madrid-borna är uppenbarligen mycket trångsynta som finner nöje i att betrakta tjurfäktning. Kanske betraktas tjuren som ett slags monster som ska besegras, som ska brytas ner genom metoder som inte är annat än tortyrhandlingar. Men tjuren är inget monster utan en magnifik, kraftfull varelse som är vida överlägsen vilken människa som helst vad gäller styrka och kraft. Flertalet människor beundrar ju och fascineras av styrka och kraft, så de borde ju beundra tjuren. Och när något är beundransvärt borde det också behandlas respektfullt. Så man borde låta tjuren gå på stora betesmarker fri och tillfreds med sitt liv istället för att försöka bryta ner honom med tortyr metoder. Madrid-borna borde hylla honom, för han är en fantastisk varelse. De borde hylla honom istället för matadoren, istället för sina Real Madrid-fotbollspelare som mer eller mindre verkar betraktas som något slags gudar i Madrid där fotbollsporten är mycket populär. En svart, kraftfull tjur är betydligt mer fascinerande och beundransvärd än alla spelare i Real Madrid tillsammans, och borde följaktligen behandlas därefter. Liksom tjurfäktningen underhåller fotbollen Madrid-borna. Och Madrid-borna borde nöja sig med den fotbollen som sport och låta bli att arrangera tjurfäktning. Fotbollspelarna i Real Madrid och i de lag som kommer till Madrid för att möta dem uppskattar säkerligen att underhålla åskådare och publik på läktarna, men det gör nog inte tjuren. Han är tvingad att vara därute på tjurfäktningsarenan för att underhålla åskådare. Men han tillhör inte staden. Han tillhör inte någon. Till sitt väsen är han en fri varelse som borde få ströva fri på vidsträckta betesmarker. Om Madrid måste ha en tjur i staden att betrakta kan man ju nöja sig med en staty av en vacker, kraftfull tjur. Ungefär som statyn av Real Madrid-fotbollspelaren Cristiano Ronaldo som finns placerad i staden Funchal på Madeira. En staty av en vacker, kraftfull tjur skulle naturligtvis vara lite mer att titta på än en statyn av Cristiano Ronaldo eller någon annan fotbollspelare för den delen. Cristiano Ronaldo och de andra välbetalda, professionella fotbollspelarna anses av åtskilliga människor världen över vara stora stjärnor, men det är de sannerligen inte. En stor stjärna skulle agera mot orättvisor och grymheter. Om Real Madrid – spelarna verkligen var stora stjärnor skulle de agera och ta ställning mot tjurfäktning som är en sådan tortyr för tjurarna. Vad de borde göra är att bojkotta Madrid och dess fotbollslag tills dess att tortyren av tjurarna och hela evenemanget med tjurfäktning upphör. Det vill säga att de borde vägra spela för Real Madrid och istället söka sig till andra klubbar, kanske Barcelona där tjurfäktning är förbjudet. För skulle Madrid vara utan spelare i sitt fotbollslag kanske man skulle ta sitt förnuft till fånga och förbjuda tjurfäktning för att få tillbaka dem, för man älskar ju sitt fotbollslag. Men det är väl för mycket att hoppas på att Real Madrid – spelarna skulle bojkotta fotbollsklubben och Madrid i protest mot tjurfäktning och tortyren av tjurarna. De har väl inga större ambitioner än att lyckas bra på fotbollsplanen.
Ja, en staty av en svart, vacker tjur borde stå på ett torg i Madrid som en påminnelse om tjurens överlägsna styrka och om hur ynklig, svag och feg varje person i Madrid är som är av uppfattningen att det är rätt att låta tjurar hållas fångna, torteras och bli dödade på tjurfäktningsarenan.

image

image

image

Den underbaraste platsen

I världen finns fantastiska platser och jag skulle vilja se och uppleva dem alla. Det finns vackra, vita stränder där jag skulle vilja ligga och sola i det starka solskenet, smekt av varma vindar. När min kropp är ordentligt upphettad och droppar av svett springer jag ut i det glittrande, turkosa vattnet och låter vågorna skölja över mig. Jag skådar ut över det oändliga havet. Bakom mig är stranden med sin kritvita sand och vajande palmer. Alltihop är fantastiskt vackert.
Det finns uråldriga berg formade av tidens gång och jag skulle vilja klättra i dem, ta mig upp på klippor och stå där och blicka ut över storslagna landskap med skog och dalar. Jag skulle vandra ner i dalarna och in i de väldiga skogarna.
Jag drömmer om bergiga, karga kustlandskap. Jag skulle vilja vara där och se och höra vågorna ryta och slå mot de höga klipporna.
Jag vill springa med vinden över väldiga sanddyner liknande öken.
Jag vill uppleva djungelns pulserande liv och känna dess fuktiga lufts väta mot min hud.
Jag vill uppleva hisnande snöklädda berg och vidder som gnistrar förblindande vita i solsken.
Jag fantiserar om att leva på platser där mänsklig bebyggelse och civilisation är avlägsen. På en tropisk ö någonstans ute i ett oändligt hav. Där sanden är vit och vågorna skummande, och där vegetationen utgörs av frodiga växter och vajande höga palmer. Där finns frukt i överflöd att äta. Det vore härligt att leva där, föreställer jag mig. Att hela dagarna sola på den vita sandstranden och bada i det turkosa vattnet. Ja, det vore härligt. Men att vara där tillsammans med honom skulle vara underbart.
Jag drömmer om att bo i en liten stuga i ett kargt kustlandskap där bergen reser sig höga. Att vandra där och höra det rytande havet slå mot klipporna och låta sinnet förenas med naturens mäktiga element skulle vara berusande härligt. Men att leva där tillsammans med honom skulle vara fantastiskt. Att vandra där vid hans sida skulle vara underbart.
Ibland drömmer jag om att bo i en liten stuga i ett ensligt snölandskap. Att se de gnistrande vita snövidderna om dagen och om natten höra vindarna vina över dem och vargarnas ylande skulle vara rofyllt. Det skulle vara kallt, men ändå mysigt att kura ihop sig under filtar i stugan. Men om han var där med mig och jag var omsluten av hans armar skulle det vara underbart.
Det finns många platser som jag skulle vilja resa till, både mer orörda platser långt från civilisationen, och till platser där det finns stora städer. Jag har besökt en del ställen, bland andra Kreta, Rom och Rimini i Italien, Franska Rivieran, Barcelona i Spanien, Miami i Florida, och senast den italienska vackra ön Sardinien. Jag skulle gärna besöka alla dessa platser igen, men framförallt Miami och Sardinien. Miami är ett resmål som har nästan allt man kan önska sig; en kritvit, lång sandstrand och en stor spännande stad full av lyx och aktiviteter i överflöd. Staden ryktas ha hög brottslighet och mycket droger i omlopp vilket kanske ses som något negativt av många, men inte av mig. Jag lockas inte av droger eller andra berusningsmedel. Jag har överhuvudtaget aldrig rökt en enda cigarett eller någonsin provsmakat alkohol. Och jag behöver inte vara rädd för någon brottsling eller någon annan om jag är ute och går på kvällen som det varnas för att man inte ska göra ensam i en stad som Miami. Jag behöver ju bara springa för att komma undan. Vilken brottsling eller annan person skulle hinna ifatt mig? Ingen.
Den italienska ön Sardinien är underbart vacker. Där finns berg som är hisnande höga och sluttar ner mot det turkosa, klara havet. Den vackra orten Porto Cervo på nordöstra sidan av ön är full av fina, lyxiga hus och villor, och i dess hamn finns massor av stora, fina båtar, många av dem ditseglade från andra delar av världen. Det vore härligt att bo i ett utav husen och om dagarna åka i en utav de stora båtarna ut på det glittrande, turkosa Medelhavet. Ja, att ligga där och sola på båtens däck och sedan hoppa i havet för att svalka sig skulle verkligen vara härligt, och sedan jag kom hem från Sardinien drömmer jag ofta om sådana härliga dagar. Men om han var där med mig skulle det vara underbart.
Jag längtar alltmer efter att åka till Hawaii och uppleva den djungelliknande växtligheten, de höga bergen och framförallt stränderna och de väldiga vågorna. Jag skulle vilja lära mig surfa där. Det skulle vara en härlig upplevelse att stå på en surfbräda och känna vindarna svepa runt mig, men det skulle vara underbart, fullkomligt fantastiskt om han stod där bakom mig.
Jag vill besöka Loch Ness – sjön i Skottland. Jag är mycket, mycket fascinerad av Loch Ness – odjuret, Nessie, som det kallas. Nessie sägs vara ett urtidsdjur som levt kvar sedan dinosauriernas tid i den kalla, djupa sjön och ibland skymtats av människor. Bara tanken får det att kittla inom mig. Tänk så oerhört spännande det skulle vara att åka i en liten roddbåt där ute på sjön i väntan på att Nessie ska dyka upp! Men om han var där med mig skulle det vara fantastiskt. Underbart. Men det skulle vara fantastiskt att vara på vilken plats som helst om han var där med mig. Ingenting skulle vara så underbart som att vara i hans famn, omsluten av hans armar. Det skulle vara den underbaraste platsen.

image

image

image

En buffé av orätter

”The big five” är en jägarterm för fem stora vilda djur som lever på Afrikas savanner. Dessa djur utgörs av lejon, leopard, elefant, noshörning och afrikansk buffel, och de jagades under så kallad storviltsjakt. Förr ansågs de här djuren som de svåraste och farligaste djuren att jaga på den afrikanska savannen och stod högst upp på flertalet jägares önskelista på djur att skjuta. Man såg det som mycket prestigefyllt att lyckas döda dem. Även idag finns det jägare som önskar jaga och döda ”the big five” för prestigens skull. Men naturligtvis är det inte och har aldrig varit prestigefyllt att jaga och döda dessa djur. Det är bara fegt att som jägare sitta gömd med sitt gevär eller annat vapen för att sedan skjuta. Utan sina vapen skulle jägaren inte ha en chans mot dessa djur. Elefanten skulle trampa ihjäl honom, noshörningen skulle stånga ihjäl honom, buffeln skulle sparka ihjäl honom, lejonet skulle slita upp hans mage och leoparden skulle slita upp hans strupe. En del människor hävdar att det inte är fel att jaga, för även djuren jagar ju och dödar varandra. Många rovdjur anses blodtörstiga eftersom de dödar, men de är tvungna att döda eller svälta. Människor däremot dödar djur för sportens skull, av nyfikenhet, för att försköna sina kroppar och för att behaga sina smaklökar. Djur saknar förmåga att reflektera moraliskt över vad som är rätt och fel. Instinktivt dödar de för födan och därför kan de inte hållas ansvariga eller klandervärda för det de gör. Men människor kan hållas ansvariga för det de gör. De är, som flertalet filosofiska tänkare hävdat, utrustade med förnuft och kan reflektera moraliskt över vad som är rätt och fel. Men trots det dödar människor och utsätter andra levande varelser för lidande.

Nej, det är verkligen inte prestigefyllt att jaga och döda djur. Men det skulle vara mycket prestigefyllt att jaga och omvända ”The evil three” och de aktörer i samhället som samverkar med dem. ”The evil three” utgörs av djurförsökare, slaktare och jägare. Utöver dessa finns det också andra aktörer i samhället som samverkar med dem, till exempel kockar som använder slaktarens produkter. Genom sina verksamheter och sitt handlande medverkar de till att åtskilliga djur lider och dödas. En utav dessa aktörer är Per Morberg som både är jägare och kock, det vill säga, han dödar alltså själv djur och stödjer även slakteriverksamheten genom att förespråka och använda kött i sina recept och kokböcker i och med sitt yrke som kock. Per Morberg är även skådespelare, och för den stora allmänheten är han mest känd för sina roller på film och TV. Bland annat har han spelat psykopaten Viggo i tv-serien Rederiet. När jag var yngre följde jag denna tv-serie och tyckte att Viggo var mycket otäck och skrämmande, men vad jag då inte visste var att skådespelaren bakom rollen är betydligt mer otäck i verkligheten än på TV som sin karaktär Viggo. Denna skådespelare borde inte heta Per Morberg, utan Per Mordberg. För han dödar likt en mördare. Med sina vapen tar han liv då han beger sig ut i skog och mark och skjuter djur.
I sin bok ”Morberg jagar och lagar” beskriver Per Morberg hur han jagar och sedan tillagar olika rätter av de skjutna djuren. Han beskriver bland annat hur han sitter och spanar efter vildsvin och under tiden ser andra djur röra sig. Han beskriver naturen runtomkring på ett nästan romantiskt sätt. Kan han då inte se att djuren som rör sig där är del utav denna vackra natur? Hur kan han förmå sig till att fördärva dem genom att skjuta dem? Men det kan han uppenbarligen, för sedan beskriver han hur han ser ett vildsvin och möter dess blick och sedan skjuter det så att skottet tar rakt över vänster öga. Samma öga som han just sett in i och där det fanns liv som borde ha gjort honom oförmögen att skjuta. Strax efter skjuter han ett årsgammalt vildsvin. Det är obegripligt hur han kan ta detta unga djurs liv, och dessutom bara av anledningen att få jaga och laga lite annorlunda maträtter. Maträtter som absolut inte är livsnödvändiga för honom eller någon annan.
Per Morberg hävdar i sin bok att jägare alltid eftersträvar att de vilda djuren ska falla och dö omedelbart, men att det trots allt händer att skottet inte sitter där det ska så att jägaren måste avlossa ytterligare skott. Han erkänner att det händer att djur blir skadskjutna och ger sig iväg i sina plågor. Är den spänning eller vad jakten nu ger Per Morberg och andra jägare verkligen värd risken att utsätta ett djur, en levande, förnimmande varelse för oerhörda plågor och skräck? Är jakten värd så mycket att den kan rättfärdiga att djuren berövas sina liv? Nej, det är den inte. Inga av de skäl som jägare har för att jaga kan någonsin rättfärdiga det.
Per Morberg beskriver hur hustrun och han ska jaga duvor. Hans hustru är med andra ord också jägare, och när jag läser det tänker jag att finns det någonting mer okvinnligt och rått än att jaga och skjuta djur. Många män tycker att till exempel kvinnliga fotbollspelare och kvinnliga kroppsbyggare är okvinnliga, men det är de inte i jämförelse med de kvinnor som bär gevär och skjuter djur. Dessa kvinnor har dragits med i männens tyranni mot djuren. De handlar som männen, de har blivit som männen.
I boken nämner Per Morberg att han har skjutit duvor i Sydafrika. Han beskriver att himlen blev mörk av alla tusentals duvor som trängdes i luften och att de föll som manna från himlen varje gång han tryckte av bössan. Istället för att skjuta duvor borde Per Morberg hellre ägna sig åt det som han tyckte att de fallande duvorna liknade; manna. Han kan ju försöka laga mannagrynsgröt, det vill säga om han nu klarar laga någon maträtt utan kött.
Morberg skriver lite om sin kompis Gris-Klas som födde upp grisar och skickade till slakt samt också jagade vildsvin. Morberg hävdar att denne Gris-Klas kan det mesta om grisar och vildsvin efter sina år som grisbonde. Men uppenbarligen lärde han sig inte det viktigaste om dessa djur; att de är levande varelser som är levnadsglada och som ska visas hänsyn och tillåtas vara i livet.
”Fåglar som kommer i tusental är inte bara en Hitchcock-upplevelse, de förstör för bönderna också. Därför bedriver man skyddsjakt på bland annat kajor och duvor.” Så skriver Per Morberg. Tycker han då också att det ska bedrivas jakt på människor, till exempel flyktingar som kommer i mängder till Sverige och andra länder? De ställer ju till problem för myndigheterna i och med att myndigheterna får svårt att ta hand om dem med avseende på till exempel boende.
Per Morberg skriver att han ibland fantiserar om skogens själ. Han menar att skogen är en annan värld och att det gäller att se det och uppleva närvaron av allt liv som finns där. Han har verkligen rätt i att skogen pulserar av liv. Växternas liv, djurens liv. Skogen är djurens värld och ingen människa borde inkräkta på den så som jägare gör då de är där och skjuter djur. Istället borde man sträva efter att bli en del av den genom att bara vara där och med alla sina sinnen uppleva närvaron av livet.
Morberg beskriver också hur det är att jaga bock. Han skriver att han har en del ”troféer” i form av råbockarnas horn. Frågan är hur han och andra trofejägare överhuvudtaget kan se det som en trofé att döda ett oskyldigt djur och ta deras kroppsdelar? Hornen är bockens stolthet och kan aldrig bli jägarens stolthet.

I ett stycke i boken redogör Per Morberg för ”kunglig jakt” och skriver att Sveriges nuvarande kung är en skicklig jägare, och när jag läser det tänker jag att sådana män inte borde vara kungar överhuvudtaget, för det finns inget kungligt i att döda djur för sportens skull. Den nuvarande kungen ska visst inte vara så intelligent, har jag hört, och det är han uppenbarligen inte. I detta stycke i boken nämner Morberg också att jägarna har ett skyddshelgon, Hubertus. Hur kan de ha det? Det finns inget helgonlikt i att jaga djur. Morberg avslutar stycket om den kungliga jakten med att nämna att det efter en sådan här jakt kan ligga uppemot femtio djur på slottsbacken. Detta kan liknas vid ett massmord som kungen och hans män begått, men den tanken slår förstås inte en trångsynt person som Morberg.

Att nedlägga sin första älg är stort, hävdar Morberg. Älgen är ju ett stort djur, skogens konung. Utan sina vapen skulle Per Morberg och andra jägare inte ha en chans mot detta ståtliga djur. Så det är väl klart att Morberg tycker att det är stort att nedlägga en älg. Det får väl honom och hans gelikar att känna sig starka och överlägsna, men det är ju en mycket falsk bild de får av sig själva; i själva verket är de svaga och underlägsna.

Per Morberg har skjutit åtskilliga djur och lagat olika maträtter av deras kött, men säkerligen är det inte bara för att kunna prova på att laga olika maträtter som han jagar och skjuter djur. Nej, uppenbarligen tycker han om själva jagandet i sig, precis som så många andra jägare gör. Att skjuta och se djuret falla till marken. Varför skulle han annars skjuta en varghona som han skriver att han gjorde när han var i Slovakien och jagade? Han skriver att vargen utgjorde en fulländad syn där den löpte fram och att han kände sig förenad med den. Varför lyfter han då bössan och skjuter vargen rakt genom huvudet? Är det så man agerar då man tycker att någon eller någonting är fulländat? Nej, jag skulle aldrig göra det, men kanske sådana som Per Morberg gör det. Kanske har Morberg verkligen en förvriden uppfattning om saker och ting, precis som sin psykopatiske rollfigur Viggo i Rederiet.

I sista kapitlet i sin bok beskriver Morberg jakt i Afrika. Han skriver att ljuset, ljuden, luften och djuren där sätter igång känslorna. Ja, hursomhelst så sätter Afrika inte igång några välvilliga känslor hos honom. Han är där för att skjuta en mängd olika djurarter, säkerligen just för att inför sig själv och andra kunna rada upp hur många olika afrikanska djur han dödat. Bland annat skjuter han en elandantilop. Han skriver att den påminner om sagans enhörning och att känslan är melankolisk när han har skjutit den och sitter där vid dess döda kropp. Innerst inne vet han kanske att det är fel att döda detta djur. Hursomhelst, om nu elandantilopen är sagans enhörning så är Per Morberg en utav sagans ondskefulla karaktärer, och som alla vet så förlorar ondskan i sagans slut. Förr eller senare kommer Morberg och hans gelikar att göra det.

Morberg avslutar med att säga att han äter nästan allt kött, men poängterar att djur som har haft det bra i livet är roligare att äta. Många människor resonerar så, men detta är inget annat än en dålig ursäkt för att fortsätta äta kött och som i jägarnas fall fortsätta skjuta djur. Tycker Morberg och hans gelikar då att det är okej att döda människor bara de har haft det bra i livet? Antagligen inte. Vad Morberg och andra med honom borde försöka inse är att dödandet, att ta liv, är fel i sig. Om Morberg och andra jägare nu absolut måste utöva sitt intresse att skjuta, varför inte då nöja sig med att spela ett våldsamt tv-spel eller dataspel? Där kan de skjuta hur mycket de vill, och så behöver de ju inte ens gå utanför dörren.

I Morbergs bok finns många vackra landskapsbilder. Det enda som förstör dem är Per Morberg och hans bössa. Det finns också en mängd recept på kötträtter i boken, men hur goda de än ser ut så är de ingenting annat än orätter. Hela boken utgör en buffé av orätter.

Morberg säger att jakt handlar om mer än att bara skaffa mat. Ja, det handlar väl om en morddrift. Varför inte döpa om sig till Per Mordberg?

Okränkbart liv

I världen finns osämja, konflikter och grymheter som innebär lidande för åtskilliga individer. Jag har tidigare skrivit om hur felaktigt, orätt och grymt djur behandlas då de skickas till slakt för att möta sin död, då de utsätts för plågsamma experiment i forskningslaboratorierna och då de jagas och skjuts ihjäl. Men också åtskilliga människor världen över är utsatta för stort lidande, grymheter och död. Detta beror på osämja och konflikter mellan grupper av människor. Kärnan till denna osämja och dessa konflikter är människors och gruppers olika uppfattningar om saker och ting, och i många fall grundar sig dessa uppfattningar i kulturers och religioners normer, regler och sedvänjor, och även på att människor tillhör olika religiösa och kulturella grupper som gör anspråk på territorium och landytor. Det har till exempel länge varit konflikter mellan judar och muslimer om landet Israel som muslimerna menar att judarna orättvist blev tilldelade efter andra världskriget av segermakterna, medan åtskilliga muslimer tvingades lämna sina hem. Sedan dess har många muslimer varit fulla av bitterhet och hämndbegär och strävat efter att ta tillbaka Israel och göra landet till sin stat. Grupper av radikala islamister har växt fram och de har också hyst agg och ilska mot flera västländer, framförallt USA och deras militära närvaro i områden där dessa radikala islamister verkat för att ta över territorium. Det har lett till åtskilliga våldsdåd och död. Rebellgrupper och terrororganisationer har växt fram. IS, Islamiska Staten, bildad 2006, är en sådan. IS har utfört brutala terrordåd i Irak och attackerat amerikanska styrkor och Iraks regering. Målet för IS är att bilda en stat med en enda religiös och politisk ledare som styr med islamisk sharialag. Under 2013-2014 gjorde IS stora framryckningar och erövrade stora landområden i Irak och i Syrien genom brutala våldsdåd och terror, bland annat korsfästningar, halshuggningar och massmord. Grupper med andra religiösa övertygelser så som till exempel kristna, har haft att välja på att konvertera till islam, fly eller bli dödade. Motståndare till IS, bland andra irakiska militären och de länder som anslutit till USA:s koalition mot IS, försöker i dagsläget bekämpa och sätta stopp för IS genom flyganfall och bombningar. IS svarar med att genomföra brutala terrorattentat, nu senast i Paris där 129 människor dödades. Frankrike och Ryssland har svarat med att mer eller mindre förklara krig mot IS, och flera EU-länder och USA ska bistå med ytterligare militära styrkor. IS i sin tur hävdar att dåden i Paris bara är början på en storm, och hotar med att liknande dåd kommer att drabba alla länder som attackerar dem.

IS är ett exempel på en grupp människor som handlar i sin religions namn och på så sätt rättfärdigar sina våldshandlingar. Genom historiens gång har många grupper rättfärdigat sina handlingar och våldsdåd genom att hänvisa till sin religiösa övertygelse. Bland annat de kristna har gjort detta under korstågen då deras syfte var att omvända andra människor med andra trosuppfattningar till kristendomen.

Åtskilliga människor har alltså handlat och handlar i sina religioners namn. De följer religionens och kulturens normer och regler och rättfärdigar på så sätt sina handlingar och sitt samhälles styrelseskick. Ofta krockar olika religiösa och kulturella normer hos olika folkslag och religiösa grupper med varandra, och konflikter och osämja uppstår. Man har helt enkelt olika uppfattningar om saker och ting, och många gånger hävdas att de normer, regler och sedvänjor som motståndaren handlar i enlighet med är fel och orätta.

Inga kulturella och religiösa normer, regler och sedvänjor kan någonsin rättfärdigas om de innebär lidande och död för individer. Liv, allt liv, såväl människors som djurs liv, ska betraktas som värdefullt och okränkbart. Normer, regler, sedvänjor och hela samhällens styrelseskick som kränker liv, som förtrycker individer bör inte existera. Endast de religiösa och kulturella normer, regler och sedvänjor som inte medför skada, lidande och död för någon individ bör vara tillåtna att praktisera. Oenigheter och konflikter mellan grupper med olika kulturella och religiösa uppfattningar löses genom att minimera lidande och främja det som är mest gynnsamt för inblandade individer. Man ska alltså alltid först och främst ta hänsyn till den eller de som lider eller missgynnas mest i en situation på grund av normer, regler och bestämmelser i religioner, kulturer och samhällen. Detta är det enda rätta, och bör vara en universell rättsregel som följs av alla. Denna regel bör stå över alla religiösa och kulturella normer och bestämmelser just av anledningen att den är det rätta, det sanna och livsbefrämjande. I västvärlden bör man till exempel angående djurförsök se till djurens lidande snarare än till människans och samhällets nytta av dem. I denna fråga blir alltså djurens lidande det primära att ta hänsyn till medan samhällets nytta av försöken blir det sekundära. Med andra ord måste försöksdjurens intressen av att slippa lidande i forskningsexperimenten sättas före samhällets intressen av djurtestade produkter som det dessutom finns alternativa metoder till. Likaså måste människors intresse av att leva utan att vara förtryckta och hotade till livet av terrorgrupper som IS sättas före dessa gruppers strävan efter att omvända dem till deras religiösa övertygelser. Det är hos de förtryckta människorna som lidandet finns, inte hos terrorgruppen som istället är angriparen liksom stora delar av världens samhällen är angriparen i sitt förtryck av åtskilliga djur. Därför bör motsättningar mellan förtryckta människor och extremistgrupper som IS naturligtvis lösas genom att ta hänsyn till de förtrycktas intressen och inte extremistgruppens. IS mål är ju i grund och botten att skapa en islamisk stat och detta intresse kan inte anses vara viktigare än att människor lider i förtryck. Dessutom är det ju fullt möjligt att lösa konflikten mellan IS med deras krav på en egen stat och resten av världen utan vare sig terrorattentat och förtryck från IS sida och flygbombningar från USA, Ryssland, Frankrike och resten av EU. Jag, som uppenbarligen är en av få klarsynta personer här i världen, ser ju naturligtvis denna möjlighet, men det gör ju självklart inte de trångsynta så kallade ”ledarna”, de som styr sina länder och grupper och mer eller mindre förklarar krig. Det kommer ju bara innebära ännu mer lidande och död för alla, men det kanske vare sig Obama, Hollande, Putin, Löfven eller IS-ledarna inser. Man kan ju inte direkt påstå att någon av dem verkar särskilt smart eller har förmåga att tänka utanför sandlådenivån där man kastar sand på varandra för att lösa konflikter.

IS handlar fel och kränker liv genom sitt brutala handlande, men västvärlden borde inte gå till militär attack mot dem, utan istället borde man komma överens om ett territorium där IS och andra som sympatiserar med dem kan upprätta sin islamiska stat. Där kan de leva och utöva de lagar de vill. En stat där bara de som frivilligt vill lever och tar del av, det vill säga att inga andra ska tvingas leva där och bli förtryckta. En sådan lösning skulle inte vara till skada för någon. IS skulle inte längre ha någon anledning att terrorisera sin omgivning och västländerna skulle inte ha någon anledning att bomba dem, och följaktligen skulle mycket våld upphöra och liv sparas. Man borde ha möten om detta istället för att planera hur man bäst ska förgöra varandra. Det är fel att möta våld med våld, för det leder bara till ännu mer våld och hat med följden att åtskilliga civila oskyldiga människor drabbas. Istället måste människors grundläggande synsätt ändras. Liv, alla individers liv, måste betraktas som värdefullt och okränkbart. Endast så försvinner hat, ondska och grymheter.

Människor världen över borde överhuvudtaget göra sig fria från religiösa och kulturella föreställningar och övertygelser. Det är ju dessa som ofta är roten till det onda och grymma här i världen. Den västerländska kulturen tillåter ju grymheter som djurförsök, jakt och slakt. Istället bör människor se in i sig själva, in i sitt innersta väsen. Man bör sätta tron till sig själv istället för att bara följa i strömmen och vara som en slav åt religionen, kulturen och samhället och dess normer, sedvänjor och regler som i många fall är fel och orätta och leder till lidande. Med andra ord bör människor tänka själva istället för att mer eller mindre blint förlita sig på och följa redan etablerade regler och bestämmelser, skapade av förlegade uppfattningar och trosföreställningar. Oavsett vem man är, är det enda rätta att sträva efter liv, att hylla det. Att låta sitt eget och andras liv fyllas av lycka. Livet, allt liv, måste ses som okränkbart och värdefullt. Livet har en högre mening än religioner, kulturer och trosövertygelser. En högre mening som alla levande individer har gemensamt; att känna kärlek, att uppleva lycka, att uppleva förälskelse. Många människor känner sig kanske nöjda av att leva efter kulturella och religiösa normer och regler och av att ingå i en större gemenskap som de tycker ger deras liv mening och betydelse. De känner att de tar del av och uppfyller en viktig plikt, men sådana känslor går aldrig att jämföra med känslan av den största lyckan; glädjen av att känna kärlek och förälskelse.

Religion och kultur är ingenting naturligt. Ingen är född med en religiös eller kulturell övertygelse, men alla är födda med förmågan att känna lycka, kärlek och förälskelse, som står högt, högt över det hat och den känslokyla för andra individers lidanden som åtskilliga människor låter sina sinnen uppfyllas och förgiftas av. Det är denna lycka, kärlek och förälskelse som man bör sträva efter, för den finns för alla. Kanske är den svår att finna, men man får aldrig, aldrig ge upp hoppet om den.

Värna om livet. Allt liv. Det innebär bland annat att västvärlden bör eliminera det förtryck och lidande som åtskilliga djur inom till exempel djurförsöksverksamheten och inom jakt och slakt är utsatta för. Genom  att låta detta fortgå kränker de liv och utsätter individer för lidande och död, liksom de radikala islamister i terrororganisationer som IS gör då de förtrycker, dödar och utsätter andra människor för sin terror. Instinktivt vet flertalet människor att det är fel att utsätta andra varelser för lidande och död, men mångas sinnen och hela tankevärldar är fördunklade av kulturers, religioners och samhällens normer och föreställningar om rätt och fel.

Jag önskar verkligen att det fanns en moraliskt rättrådig och allsmäktig ledare som tog hand om hela världen. Någon som värnar om liv och som står högt, högt över hatfyllda terrorister och dubbelmoraliska demokratiska ledare. Någon som Trollälvan. Då skulle inte ondska och grymheter existera.

Light like a feather

The lighter one is, the lighter everything becomes. As I previously mentioned I am very light-weighty; 167 centimetres tall and weigh 44 kilos. This make it very easy for me to run. I feel light like a butterfly and free like a bird, like one with my own body. That is a wonderful feeling which most people certainly never ever have experienced. But many people are of the opinion that I weigh too little, that I am thin and they think I am suffering from an eating disorder. By all means they can consider my eating behavior being abnormal. However, it is different from their ”normal” eating with breakfast, lunch and dinner and the two indispensable snacks between the meals to keep the blood sugar on an even level so they do not fall for the fearful sugar pitfalls that are everywhere. But I am not suffering from an eating disorder. I am enjoying one. Hunger leads to a euphoric state and is a pleasant feeling that build up expectation for the dinner that I once a day eat. Most people eat many times a day and destroy the ravenous hunger. People seem to be afraid of being hungry. Most ones consider hunger, fasting and low weight as something negative, but it is not. Fasting during periods is good for the body, and a low weight is good, and not only because it becomes easier to run. It also leads to a longer life. The oldest and most healthy people in the world are aboriginal people who are a little underweighty. A low weight and periodic fasting make the metabolism slow down to low heat. By experts this usually are seen as something negative, and lots of wellness-papers tell about how to hurry up the metabolism and with that the fat-burning. The celebrities in Hollywood prove one method after the other to hurry up their metabolism. But it is not positive with a rapid metabolism and the reason of that simply is that a slow metabolism make the body spare its resources and the functions of the body be slower. In other words the body can be said to go on low heat. In that way organs such as digestive organs and liver are spared since they do not have to work so hard. That is to say, the body and the organs do not be weared out that quickly as they otherwise would have been continuously working harder. A slow metabolism keeps the body young longer. Many people strive for youth. The rich and famous celebrities of Hollywood do lots of things to look young. Among other things they let do plastic surgical operations, and use lots of preparations to hurry up the metabolism in order not to gain weight. But if they want to keep themselves young both on the inside and the outside they shall slow down the metabolism by eating small amounts of calories. Then they do not have to spend money on expensive plastic surgical operations and on other methods. But yet it is possible they think they need to be operated. Obviously everyone is not that content with their look as I am with mine, which is fully understandably; they do not look like me!

122

Perfect personality

As I mentioned before I have never been working or been employed anywhere during the thirty years I have lived. It is a very satisfying feeling knowing I have not done that, that I have not been slaving for other people. Instead I have been free doing what I want. Such things that are important. As mentioned before, I hate duties and obeying other people, not to speak about being punctual. Just by thinking of situations that have to do with places of work gives me a feeling of not stand it. While most people have work as one of the most important priorities in life, I shun everything about work. I want to be free and decide how to spend my time, not adapting myself to other people’s rules. I am no slave by nature, which obviously most other people are.

I get money for my providing by the government services, and in order having the right to get that the employment office has demanded   me testing to work, and I have agree to that since I have known that the trial of work would not be for long. On the place of work where I was going to test to work I spent about two hours. I did not feel motivated at all. I felt restless and imprisoned so I simply walked out from there, out to the freedom. But the people at the employment office did not understand my acting, so I had to explain my feelings of not being motivated and feelings of being imprisoned on places of work. Of course average, ordinary people like the persons at the employment office cannot understand my strong feelings since I am of another kind of being than they. Therefore they wanted me to talk to a psychiatrist in order to clear up everything. I got to know that the psychiatrist could make a diagnosis on me that would relieve me from work if he would consider that necessary. When I later got a time with a psychiatrist i went there with a feeling that everything went exactly in the direction I wanted. I met the psychiatrist, a big, clumsy man, who gave me questionnaires to fill in. They were about different things, among other things agony, self-esteem, relations to others, and together it all composed a test of personality which would tell about my type of personality and my mental health. I filled in the questionnaires and came back a few days later when the psychiatrist had read the answers. Now we were going to talk. He avsked me questions like them in the questionnaires, among other things if I felt different to other people, which I said I did. Then he said I was different other people. Of course I am, I thought, I am superior to You and everyone else. He also avsked however I was able feeling interest, joy and belief in the future (he tried to find out however I was depressed or not), and how my ambitions in life looked like. I answered that yes, I am able feeling joy, interest and belief in future since in the world there are beautiful beaches where I can be lying down sunning myself. He looked at me without comment on my answer, and I thought: To you, mister Psychiatrist, maybe it would not be very delighted lying down on a beach in the heat, since with that clumsy, untrained body maybe instead it becomes straining. Yes, maybe there is a risk your heart stops beating.

Then I was going to tell about my plans for the future. I told I maybe have plans of being a professional runner, get my novel published in USA, and for the money it would give, buying a beach-house and also liberate every animal that is suffering in the world. I also mentioned I am going to change people’s approach about animals and their rights so that everyone realize how very wrong animals are treated within activities such as animal testing, slaughter and hunting, which will lead to that it will be forbidden that animals are exposed to suffering and death. The psychiatrist told me I was very unrealistic, and then I thought it is he and other people that do not have any dreams and ambitions. They confine themselves with their jobs and average swede-life.

The psychiatrist went on saying that I am not taking responsibility for such things that one as adult should take responsibility for, among other things one’s providing. Neither it is good not having any relations besides the closest family, he also said, meaning it is not good and normal standing outside society living like a lonesome wolf in one’s own closed world. He draw a conclusion I was very different to other people since I wanted to live outside society and fellowship. Then I asked him if he would not find it good being free from job and duties and instead doing what he wanted. Then he said he likes his job and that he likes people which obviously I did not seem doing. I think most people are vacant and boring, I told him. It gives me not much being together with them. More than the satisfaction of feeling how enormously superior to them I am, I thought listening to the psychiatrist’s coughs, a sign of faulty health, which I myself do not have. I am never ever sick.

After the conversation the psychiatrist gave me a diagnosis which he also would send to the people at the employment office so they would have to consider about it. He told me I radiated anxiety, restlessness and agony, that I am antisocial and accordingly have difficulties adapting to society and demands like for example work, and also that I have difficult having relations to other people. According to him I have two diagnoses: general agony and a mental disorder of personality. He told me I have big problems and that he understand I do not officiate on a work together with other people. He said to me to eat medicin and also to go in therapy in order to better be able adapting me to society and other people. Then I said I do not want to be like other people. They just are ordinary average swedes. Unika them I do not want to be part of society.

Before I went from there the psychiatrist said to me to take care of me. I smiled and told him I always do. Inwardly I thought it is he who should take care of himself better since it is he who is sittning there coughing, not I. Obviously he needs a running stroll that clears his lungs of phlegm. But probably he does not manage running more than about hundred metres, and certainly not faster than walking-speed.

When I went from the consultation rooms I was thinking that the psychiatrist gave me a wrong diagnosis. I have not a mental disorder of personality but a perfection of personality.

067

 

Kvinnlig makt

Att känna vinden och solstrålarna mot sin nakna hud är en underbar känsla. Det är fantastiskt att springa endast iklädd bikini, blottad för sol och vind, lätt som en fjäder, men med ett hjärta starkt som en oxe. Jag älskar att göra detta, och jag älskar att ligga utsträckt på stranden och känna solens hetta mot min kropp. Men som jag tidigare nämnt blev polisen närmast hysterisk när jag sprang klädd i bikini på Franska Rivieran. Enligt deras sydeuropeiska katolska normer är det väl mer eller mindre förbjudet. De tycker inte heller om att man solar topless så som jag gör. Denna syn finns i många länder och inom många kulturer och religioner; kvinnor ska skyla sin kropp. Genom historiens gång har denna syn på kvinnans kropp rått bland annat bland katoliker och muslimer, och den råder fortfarande mer eller mindre bland dem och i stort sett i hela världen, även i den ”utvecklade” västvärlden som anser sig gjort sig fri från gamla förlegade synsätt, vilket den långtifrån har gjort.

Varför har samhällena varit och är av denna uppfattning? Varför har och är katolska och muslimska män och även andra män samt också säkerligen en hel del kvinnor varit och är av uppfattningen att kvinnokroppen ska skylas? För med största sannolikhet har dessa män varit och är egentligen i själva verket mycket intresserade av kvinnokroppen. De finner nog den nakna kvinnokroppen betydligt intressantare än det mesta annat, däribland sina arbeten, företag, samhället och sina gudar. Och det är ju inte så konstigt att den nakna kvinnokroppen är intressantare och mer fascinerande än till exempel den kristna guden. När jag föreställer mig kristendomens Gud ser jag honom som en träig och gammal, sur gubbe. Han är ju inte som den enda sanna guden, solen, som är het och allsmäktig.

I bland annat de muslimska länderna är de rådande normerna att kvinnokroppen ska skylas. Muslimska kvinnor är överhuvudtaget mycket styrda av männen. De är förtryckta, hävdas det av västvärlden, och det är de, och det är fel att de är det. Men i västvärlden har genom historien rått och råder mer eller mindre samma grundsyn på kvinnokroppen; den ska skylas. Kvinnor som är lättklädda eller avklädda eller nakna inför allmänheten, till exempel på bilder, anses av många göra fel och vara dåliga förebilder för andra kvinnor. De anses alltså göra fel då de visar sig utan kläder. Men folk som anser detta, hur tänker de här? Tycker man att det är rätt och riktigt och att en kvinna är en god förebild då hon istället skyler sin kropp, som om det skulle vara något fel på den, något att dölja och skämmas för? De kvinnor som tar av sig är inte de dåliga förebilderna eller de som gör fel. Med sitt avklädande visar de att den kvinnliga kroppen inte behöver vara skyld bara för att världens inskränkta och trångsynta samhällsnormer säger så. De visar att de tycker om sina kroppar, medan de kvinnor som av samhället anses som goda förebilder och som uttalat inte skulle klä av sig då de anser det vara ”billigt” kan tolkas som om de är av uppfattningen att den nakna kroppen bör skylas som om det skulle vara något fel på den. De är inte några goda förebilder, utan personer som likt så många andra är fast i samhällets inskränkta och trångsynta normer. I de västerländska samhällena uppmanas det samtidigt mer och mer att man ska tycka om och var nöjd med sin kropp. Då bör det ju inte samtidigt sändas ut signaler att det är fel och ”billigt” att kvinnor visar sig avklädda som om det skulle vara något fel och förargelseväckande med deras kroppar. Det blir ett slags dubbelmoraliskt budskap. Men det är ju sådant det västerländska samhället i flera avseenden är; fullt av dubbelmoral.

Uppenbarligen upprör och berör en kvinnlig kropp mer än vad en manlig avklädd kropp gör, men detta borde inte ses som något negativt av kvinnor. Det finns kvinnor som med sina kvinnliga väsen och sina kroppar är vackra, mystiska och tilldragande likt sagovarelser medan flertalet män är slätstrukna med sin rationalitet och oromantiska sinne. Den kvinnliga varelsen i sig själv väcker känslor och berör och upprör, medan de flesta män inte gör det, utan istället är neutrala och närmast tråkiga i all sin rationalism och sitt slavande under samhällsnormerna. Det är antagligen för att kvinnor i alla tider och samhällen har kittlat mäns fantasi och väckt deras längtan, drömmar och känslor som män och samhällena de skapat alltid velat trycka ner kvinnan och kuva henne. För de känslor hon väcker är något dessa rationella samhällsmedborgare till män inte kan kontrollera. Och att inte ha kontroll är en svaghet och måste elimineras så att de igen blir stabila och fokuserade på sin samhälleliga plikt, sin religion, sin karriär och sitt anseende.

Många så kallade feminister och även andra är av uppfattningen att kvinnor blir objektifierade i samhället, till exempel i media. De är emot att kvinnor på bilder ofta framställs som ett objekt, som ett föremål att betrakta, medan bilder på män ofta framställer mannen i färd att göra någonting, som handlingskraftig och driven. Samhällen generellt världen över har hållit och håller manliga beteenden mer värda än kvinnliga. Det manliga är normen. Men detta är ingenting att bry sig om. Samhället är inskränkt, det finns det ju många bevis för. Hur ett samhälles trångsynta normer är med andra ord ointressant. De är snart förlegade även i praktiken, och det är inget att sträva efter att försöka blidka ett sådant samhälle. Kvinnor behöver alltså inte bry sig om de rådande samhällsnormerna, och det är inget negativt med att kvinnor objektifieras, till exempel på bilder. Se på det hela så här istället: kvinnor behöver inte göra någonting på en bild. De är intressanta i sin blotta uppenbarelse, medan de flesta män däremot måste vara i färd att göra någonting på bilden för att den ska bli intressant. Mannens blotta uppenbarelse räcker liksom inte till. De flesta män är ju ganska slätstrukna och ointressanta att se på. Kvinnor kan alltså göra en bild intressant bara genom att vara, medan flertalet män på bilder måste prestera, göra något och se ut som om de är på väg någonstans. Med andra ord har kvinnor i sig själva, i sitt väsen och utstrålning större makt än flertalet slätstrukna, intetsägande män.

Den kvinna som vill bör få visa sig lättklädd eller avklädd utan att kritiseras för det. Jag antar att det inte finns så många män som vill vara avklädda på bilder och liknande. De flesta är ju ganska omanliga både i karaktären och utseendemässigt, så de vill nog skyla sina kroppar där ingen del är särskilt imponerande eller vacker att visa för omvärlden. Även många kvinnor vill nog av liknande skäl skyla sina kroppar. Men inte jag. Men jag är ju ingen kvinna eller man, utan en trollälva. Och en trollälvas kropp är i alla avseenden vida överlägsen en kvinnas eller en mans kropp, precis som hennes sinne och mentalitet är det.

Jag skulle alltid vilja gå avklädd om vädret tillät. Känna solstrålar och vindpustar mot varje del av min kropp.

image