Svart, magnifik styrka vs. Fegt, trångsynt Madrid

Svart, magnifik och kraftfull står han där ute på arenan. Han skälver till av plågor. Han tillhör inte denna plats. Han vill vara fri. Fri från smärtorna och plågorna. Men han är inte fri från dem. De fyller hans kropp, sinne och hela väsen. De gör honom ursinnig. Jublandet och ropen spär på vreden. Han avskyr det. Han avskyr dem, människorna där på åskådarläktarna. Han är ursinnig på alltihop, men mest utav allt är han ursinnig på mannen där framför honom. Han ser honom endast suddigt, men hatar det han ser; de lysande färgerna, rött och gult. Han vill förgöra mannen.

Tjurfäktning är ett evenemang där en tjurfäktare, en så kallad matador ”strider” mot en tjur. Att påstå att det är en kamp mellan matadoren och tjuren är missvisande eftersom tjuren innan fäktningen genom olika metoder försvagas för att där ute på arenan vara trött så att matadoren ska kunna vinna fäktningen.
Tjurfäktningen är uppdelad i tre delar och inleds med att matadoren tar emot tjuren med sin capote som är ljusröd på utsidan och gul på insidan och försedd med insydda tyngder för att inte fångas av vinden. Sedan stöter picadorer en lans i tjurens nacke och sårar dess nackmuskler för att tjuren ska hålla ned huvudet och inte kunna använda sin fulla styrka. Efter detta stöter ett antal banderillas fast hullingförsedda spjut i tjurens rygg. När tjuren rör sig rycks dess muskler sönder. Under den avslutande delen, dödsakten, försöker matadoren gång på gång få tjuren att attackera hans röda tygskynke. Fäktningen avslutas med att tjuren dödas genom att matadoren sticker sitt svärd genom tjurens skuldra ned i hjärtat. Många gånger misslyckas matadoren och träffar istället tjurens lungor vilket gör att tjuren börjar spy upp blod. Matadoren tar då en liten kniv och sticker tjuren i ryggraden tills den ramlar ihop. Men det händer att tjuren inte dör av detta, utan bara blir paralyserad. Den kan vakna senare då den blir skinnflådd av slaktaren.
Om publiken och presidenten för tjurfäktningen tycker att matadorens uppvisning är mycket bra kan matadoren få tjurens öron som trofé och även också tjurens svans om uppvisningen anses förstklassig. Därefter dras den döda tjuren av arenan med hjälp av mulåsnor.
Tjurfäktning förekommer i Spanien, Portugal, södra Frankrike och i många latinamerikanska länder, bland andra Mexiko, Colombia, Peru, Venezuela, Ecuador, Panama och Bolivia. I Spanien är tjurfäktningen mycket populär och under sommaren går det att se tjurfäktning varje dag någonstans i landet. Dagarna med tjurfäktning kretsar kring kvällens kommande evenemang. Barer och restauranger nära arenan fylls av tjurfäktningsentusiaster som ska diskutera matadoren och tjurarna. Många människor köar i timmar för att få en biljett till tjurfäktningsarenan Las Ventas i Madrid och på La Maestrianza i Sevilla. Tjurfäktningen är djupt rotad i dessa städer.
Tjurfäktning ses som en nationalsport i Spanien, och kallas för La Fiesta Nacional, ”nationens fest”. Tjurfäktning ses som en konst och sport, men är i själva verket inget annat än grym tortyr som tillfredsställer en grupp människor som uppenbarligen är sadistiska till sin natur. Tjurarna torteras därinne på arenan, det borde vem som helst inse. Dessutom är tjurarna misshandlade redan innan de kommer ut på arenan. Genom olika metoder liknande tortyr är de försvagade för att matadoren ska kunna ”besegra” dem ute på arenan. I ett par dagar håller man tjuren i ett mörkt rum utan vatten och mat i syfte att försvaga den. Tjuren blir slagen med en säck våt sand på sina revben och njurar, också här i syfte att försvagas. I tjurens ögon stryks vaselin för att göra synen sämre. I tjurens näsborrar och strupe trycks bomull in för att göra det svårt för den att andas. Ofta sågas spetsen av tjurens horn av så att den inte blir ett alltför stort hot mot den ”skicklige och orädde” matadoren. Om tjuren är alltför medtagen efter dessa ”förberedelser” droppar man terpentin på tjurens hovar och könsorgan så att den ska vara aktiv och röra sig ute på arenan. Tjuren känner en brännande smärta på sina hovar och könsorgan och kan omöjligt vara. Och som om inte detta är nog sticks ofta nålar i tjurens testiklar så att den ska bli vild och aggressiv. Slutligen lyfts också trädörren som släpper ut tjuren på arenan upp och släpps ibland på tjurens huvud för att ge honom smärtor när han kommer in på arenan.
De personer som är involverade i tjurfäktning anser uppenbarligen att dessa ”förberedelser” med tjuren är nödvändiga för evenemanget, och det är ju för dem och framförallt för matadoren viktigt att tjuren ”förbereds” på detta sätt. De inser förstås att annars skulle matadoren naturligtvis inte ha en chans. Då skulle han stå sig slätt mot den kraftfulla tjurens styrka och skärpta sinnen. Ja, matadoren skulle då säkerligen framstå som den svaga, ynkliga varelse han är. För att han inte ska framstå som underlägsen inför publiken ser man alltså till att försvaga tjuren ordentligt. Men matadoren är underlägsen tjuren. Även om han lyckas döda den kan han inte ses som en vinnare, varken på tjurfäktningsarenan eller någon annanstans. Han kan endast betraktas som en feg, trångsynt förlorare. Och åskådarna som betraktar tjurfäktningen är om möjligt ännu mer trångsynta än matadoren då de hyllar honom för hans ”bedrifter” på arenan. Hur de kan hylla tortyr och slakt av en magnifik varelse som man gjort allt för att bryta ner inför kampen är en gåta. Inser de inte hur falsk ”kampen” de betraktar är? Inser de inte att tjuren i själva verket är överlägsen matadoren? Kan de inte se vilken kraftfull och vacker varelse den är till skillnad från matadorens konstlade uppenbarelse?
Inte bara de personer som betraktar tjurfäktningen från åskådarläktarna vid arenan är trångsynta och känslokalla, utan alla invånare på dessa orter där tjurfäktningen arrangeras är det om de är av uppfattningen att det som sker på arenan inte är orätt. Till exempel i Madrid där tjurfäktning är oerhört populär måste ju folk mer eller mindre ha förvridna uppfattningar om saker och ting. Ja, Madrid-borna är uppenbarligen mycket trångsynta som finner nöje i att betrakta tjurfäktning. Kanske betraktas tjuren som ett slags monster som ska besegras, som ska brytas ner genom metoder som inte är annat än tortyrhandlingar. Men tjuren är inget monster utan en magnifik, kraftfull varelse som är vida överlägsen vilken människa som helst vad gäller styrka och kraft. Flertalet människor beundrar ju och fascineras av styrka och kraft, så de borde ju beundra tjuren. Och när något är beundransvärt borde det också behandlas respektfullt. Så man borde låta tjuren gå på stora betesmarker fri och tillfreds med sitt liv istället för att försöka bryta ner honom med tortyr metoder. Madrid-borna borde hylla honom, för han är en fantastisk varelse. De borde hylla honom istället för matadoren, istället för sina Real Madrid-fotbollspelare som mer eller mindre verkar betraktas som något slags gudar i Madrid där fotbollsporten är mycket populär. En svart, kraftfull tjur är betydligt mer fascinerande och beundransvärd än alla spelare i Real Madrid tillsammans, och borde följaktligen behandlas därefter. Liksom tjurfäktningen underhåller fotbollen Madrid-borna. Och Madrid-borna borde nöja sig med den fotbollen som sport och låta bli att arrangera tjurfäktning. Fotbollspelarna i Real Madrid och i de lag som kommer till Madrid för att möta dem uppskattar säkerligen att underhålla åskådare och publik på läktarna, men det gör nog inte tjuren. Han är tvingad att vara därute på tjurfäktningsarenan för att underhålla åskådare. Men han tillhör inte staden. Han tillhör inte någon. Till sitt väsen är han en fri varelse som borde få ströva fri på vidsträckta betesmarker. Om Madrid måste ha en tjur i staden att betrakta kan man ju nöja sig med en staty av en vacker, kraftfull tjur. Ungefär som statyn av Real Madrid-fotbollspelaren Cristiano Ronaldo som finns placerad i staden Funchal på Madeira. En staty av en vacker, kraftfull tjur skulle naturligtvis vara lite mer att titta på än en statyn av Cristiano Ronaldo eller någon annan fotbollspelare för den delen. Cristiano Ronaldo och de andra välbetalda, professionella fotbollspelarna anses av åtskilliga människor världen över vara stora stjärnor, men det är de sannerligen inte. En stor stjärna skulle agera mot orättvisor och grymheter. Om Real Madrid – spelarna verkligen var stora stjärnor skulle de agera och ta ställning mot tjurfäktning som är en sådan tortyr för tjurarna. Vad de borde göra är att bojkotta Madrid och dess fotbollslag tills dess att tortyren av tjurarna och hela evenemanget med tjurfäktning upphör. Det vill säga att de borde vägra spela för Real Madrid och istället söka sig till andra klubbar, kanske Barcelona där tjurfäktning är förbjudet. För skulle Madrid vara utan spelare i sitt fotbollslag kanske man skulle ta sitt förnuft till fånga och förbjuda tjurfäktning för att få tillbaka dem, för man älskar ju sitt fotbollslag. Men det är väl för mycket att hoppas på att Real Madrid – spelarna skulle bojkotta fotbollsklubben och Madrid i protest mot tjurfäktning och tortyren av tjurarna. De har väl inga större ambitioner än att lyckas bra på fotbollsplanen.
Ja, en staty av en svart, vacker tjur borde stå på ett torg i Madrid som en påminnelse om tjurens överlägsna styrka och om hur ynklig, svag och feg varje person i Madrid är som är av uppfattningen att det är rätt att låta tjurar hållas fångna, torteras och bli dödade på tjurfäktningsarenan.

image

image

image

Annonser

Systematiskt dödande av oskyldiga liv

Den omfattande slakteriverksamheten som finns i samtliga delar av den industrialiserade världen vållar lidande och död för åtskilliga djur. I alla tider har människan slaktat och dödat djur för att äta köttet från deras kroppar och för att använda päls, skinn och annat från dem till olika produkter. Många människor föreställer sig bondgårdar som idylliska, men de är inte idylliska eller har någonsin varit det. I den industrialiserade tiden är bondgården ingen behaglig plats för djuren. Det råder konkurrens mellan lantbruken och de tillämpar de metoder som minskar kostnaden och ökar produktionen. Djuren behandlas som maskiner för omvandling av billigt foder till dyrt kött. De genomlider för det mesta eländiga liv från födelsen till döden. De flesta uppfödare bryr sig inte om djurens lidanden i sig. Ibland undviker de metoder som vållar deras djur lidande eftersom djuren till exempel inte går upp i vikt lika mycket under sådana omständigheter. De tvingas också hantera djuren mindre hårdhänt när de skickas till slakt eftersom en slaktkropp med utgjutningar ger ett lägre pris. Att undvika att utsätta djuren för obehagliga förhållanden för deras skull handlar det alltså inte om.

Idag finns det standardmetoder för djurproduktion. Kycklingar är ett djur som massproduceras och för det mesta drivs de upp i högautomatiserade fabriksliknande anläggningar som tillhör de stora företag som kontrollerar produktionen. Kycklingarna sätts i långa skjul där deras miljö kontrolleras för att de ska växa snabbare på mindre föda. Kycklingarna hålls trångt och trängseln vållar stress så att djuren ibland angriper varandra. För att förhindra detta har man praktiserat näbbklippning i många länder. Detta innebär att kycklingarnas näbbhalvor huggs av eller bränns bort, och naturligtvis är det mycket plågsamt för kycklingarna. Vid sju veckors ålder slaktas kycklingarna genom att de hängs upp och huvudena huggs av.

Flertalet grisar på de moderna djurfabrikerna har inte kunnat och kan fortfarande inte i många länder göra något annat än att äta, sova stå upp eller ligga ner. På detta sätt kan de inte undgå viktökning, men de är uttråkade och olyckliga. De behöver omväxlande miljöer, men det har nekats dem.

Jag skulle bli galen av rastlöshet om jag tvingades hållas så som de flesta grisar hålls. Jag tycker de har en fruktansvärd tillvaro, men det kanske inte de, säkerligen feta, orörliga ägarna tycker eller inser. De kanske skulle trivas med en sådan tillvaro; att slippa röra sig, och istället bara vara stilla och äta.

De flesta grisar tillbringar alltså sina liv inomhus, och det beror på besparingar av olika slag. Det mindre rörelseutrymmet gör att grisen förbränner mindre foder till ”obehövlig” motion. Med andra ord är grisfabrikanterna ute efter att modifiera grisarnas miljö för att åstadkomma maximal lönsamhet.

När det är dags för slakt kommer döden snabbt i utvecklade länder med human slakterilagstiftning. Grisar och andra större djur ska vara bedövade med hjälp av elström eller slaktmask varefter de får halsen avskuren medan de fortfarande är medvetslösa. Antagligen känner de ångest strax före avlivandet då de drivs upp på rampen där de känner blodlukten från de djur som gått före. Det antas att elbedövningen innan avlivandet är human eftersom man tror att djuren inte upplever smärta eller obehag. Men istället handlar det om att elchocken paralyserar djuren en stund utan att de förlorar medvetandet. Detta innebär att slakten inte alls är smärtfri även om den utförs på ett modernt slakteri.
Det är inte heller behagligt för djuren på slakteriet innan de möter döden. Då större djur ska föras från uppstallningen till själva bedövningen utsätts de ofta för brutal hantering för att röra sig framåt. Det förekommer ofta slag med tillhyggen, slag mot huvudet, användning av elpåfösare och omvridning av djurens svansar. Innan bedövningen blir många djur fasthållna. För det mesta stängs större djur in i en bedövningsbox där huvudena hålls fast med en grimma. Kaniner, fåglar och andra mindre djur hålls fast med händerna. Höns, kycklingar, kalkoner, ankor och gäss hängs upp i fötterna då de är vid fullt medvetande. Sedan förs deras huvuden ner i ett elektriskt vattenbad och de bedövas av en elstöt innan halsen skärs upp och fåglarna förblöder till döds. Bedövning med gas förekommer också, till exempel inandning av koldioxid. Detta är mycket plågsamt för fåglarna som kippar efter andan då de allt efterhand kvävs till döds.
Det är obegripligt hur någon kan arbeta på ett slakteri. Hur kan någon stå ut med att utsätta oskyldiga, förnimmande varelser för brutal behandling och fasansfull död och på så sätt beröva dem återstoden av deras liv som de kunde ha levat lyckliga om de varit fria från människans förtryck.

image

image

 

Tortyrens och grymhetens skepnader

Djur har genom historiens gång tillfogats oerhört lidande, men i den moderna tiden tillfogas de antagligen mer lidande än någonsin förr. Som jag tidigare nämnt kommer detta lidande främst till uttryck i experimenterandet med djur och i den systematiska slakten av dem. Experimenterandet och djurförsöken har fortsatt in i modern tid, och idag används djur i experimentsyfte inom många områden; till exempel inom försvar, militär och krigsmakt där man bland annat i USA har utsatt apor för dödliga eller nästan dödliga dosar av radioaktivitet eller kemiska stridsmedel. I experimenten har de bundits fast och getts elstötar för att ”lyda” och agera rätt. Djur används också i experiment inom psykologin där man till exempel har använt babyapor. Man har skiljt dem från deras mödrar och isolerat dem var och en för sig. De har varit berövade all omsorg i syfte för forskarna att se hur modersberövande påverkar ett barns personlighet och framtida liv. Detta ledde till psykopatologiska apor i laboratoriet. De drabbades av oro, förtvivlan, ångest, psykisk nedbrytning och död. Inom psykologin utförs många experiment där de vanligaste sätten att experimentera är att ge djuren elchocker. Syftet kan vara att se hur djuren reagerar på olika typer av bestraffning eller lära dem utföra olika uppgifter. Djuren reagerar med chock, smärta, skräck och förtvivlan då de försöker fly från fasorna.

Ett annat område för djurförsök sysslar med förgiftning av djur. Medicin- och Livsmedelsverket och andra institutioner kräver testning av ämnen och produkter innan de släpps på marknaden. Djuren tvångsmatas med ämnena och uppvisar ofta förgiftningssymptom som  kräkningar, diarré, förlamning, kramper och inre blödningar. Kosmetika  och andra substanser provas i djurens ögon, oftast kaniners. Kaninerna placeras i hållare så att bara huvudena sticker ut. Ämnet som ska testas placeras sedan i det ena ögat, och efteråt leder detta ofta till förlust av synen. Kaninerna försöker hålla ögat stängt, uppger gälla skrik, klöser efter ögat, hoppar och försöker fly.

Djur tvingas också att inandas sprayer, gaser och ångor, och man injicerar även substanser i deras vävnader. Sådana tester gör att djuren kräks, får kramper och slutligen varken kan gå eller äta innan de dör. Djur görs också sjuka i cancer och andra sjukdomar som man sedan provar olika läkemedel mot.

I modern tid har man alltså matat djur eller fyllt deras ögon med mänskliga konsumtionsvaror men också med kemiska stridsmedel, bekämpningsmedel och industri- och hushållsprodukter. De människor som gör detta mot djur måste det vara något mycket allvarligt fel på. Det är de som har en störning i mentaliteten, och inte jag, så som psykiatern hävdade. Uppenbarligen saknar de empati. Kanske är de av en egen, ondskefull sort av människa, precis som jag är av en speciell sort. Men de är min motsats. Jag kan inte se djur lida. Bara tanken på hur de lider och är rädda då de utsätts för olika experiment får det att göra ont inom mig och jag känner tårar komma. Att människor är oberörda för djurens lidanden visar att de verkligen står långt under. Uppenbarligen är de underutvecklade då de inte reagerar för något av det mest hjärtskärande som finns. De har väl helt enkelt inte den förmågan att känna lika starkt som jag. De och deras känslor är uppenbarligen mycket begränsade.

Det huvudsakliga stödet för djurförsök kommer från de statliga myndigheterna som främjar forskning i biologiska vetenskaper. Flertal experiment har bekostats med medel ur allmänna fonder som byggts upp med skattemedel. Jag är mycket glad att jag inte jobbar och betalar in skatt till staten och på så sätt stödjer djurförsöken. Bara detta är en god anledning att inte ha ett jobb. Ingen borde vilja ha ett jobb, betala skatt och vara del av och stödja ett samhälle som främjar djurförsök.

image

image

image

image

 

Förföljelsen av de vilda

Det är inte bara djur i fångenskap som utsätts för lidande och död av kallhamrade människor som inte bryr sig om att ta hänsyn till att de är kännande, förnimmande individer som vill leva. Också de vilda djuren är drabbade och förtryckta i och med den omfattande jakten på dem. Jakt innebär att en jägare förföljer och oftast dödar vilda djur för att få kött, rekreation, päls och läderprodukter och trofeer, eller för att förebygga vilda djurs – så kallade skadedjur – skador och olägenheter på grödor och annan egendom. Ett vanligt argument är att man tycker om att vara ute i naturen och känna kamratskap med andra som jagar. Jakt sker också för att begränsa vissa populationer i syfte att balansera det ekologiska samspelet.
Det finns många former av jaktmetoder, bland andra vakjakt som innebär att jägaren väntar på djuret uppe i ett torn eller på annat ställe, och smygjakt där jägaren smyger sig på djuret. Jakt sker också med hjälp av fångstredskap som fällor och snaror. Då till exempel rävar snaras innebär det att de sitter fast i snaran tills jägaren kommer och dödar dem. Då ripor fångas med snara innebär det att de stryps till döds. Olika typer av fällor kan användas. Många av dem innebär lidande för djuren, till exempel saxfällorna som slår igen om djurens ben och skadar utan att döda.
Även ute till havs pågår jakt. Där jagas sälar och i vissa länder också valar och delfiner. Mestadels används gevär i jakten på djuren, men också fällor och harpuner används. För sälarna är jakten mycket plågsam då hälften av dem som skjuts i vattnet försvinner ner skadskjutna. Sälar klubbas också i huvudet eller slås med andra redskap. Ett flertal av dessa sälar lyckas undkomma, men dör senare av skadorna. De döda eller levande sälarna flås och skinnen tas omhand medan resten av kropparna oftast lämnas kvar på isarna eftersom späcket ratas och marknaden för sälkött är liten.
Fiske är också en form av jakt som innebär fångst av djur i vattnet. Det är bland annat fiskar, skaldjur, bläckfiskar och tagghudingar som fångas. Redskap som ljuster, nät och krok har använts i fisket, men numera används också redskap som trål och snörpvad. Människor världen över fiskar både för kommersiella syften och för nöjes skull.
Fiskar kan känna smärta och lida, men ofta behandlas de som om de var känslolösa ting. Det råder inga tvivel om att när en krok tränger in i munnen på en fisk så är det plågsamt för den. Fiskarna skadas och många av dem dör en mycket utdragen död då de fångas med nät, men det vanligaste sättet som fiskar dödas på av människor är genom kvävning i luften. Kvävningen är mycket plågsam eftersom den tar flera minuter.
Slakt av uppfödda ”odlade” fiskar sker genom att de bedövas i koldioxidbad, vilket är smärtsamt för dem och tar lång tid. Därefter dödas fiskarna genom att deras gälbågar skärs upp. Det kan ske då fiskarna är vid fullt medvetande eftersom bedövningsmetoden är ineffektiv.
Det är obegripligt hur människor kan förmå sig och dessutom finna nöje i att dra upp fiskar från vattnet och låta dem lida och dö. Det är obegripligt hur någon kan förmå sig att klubba ihjäl sälar och det åtskilliga antalet av deras ungar som ju inte mer än har börjat sina liv. Det är obegripligt hur jägare kan finna nöje i att smyga omkring i buskagen, rikta sitt gevär mot en älskar, ett rådjur, ett vildsvin eller annat djur och sedan skjuta och döda, och dessutom om det är en unge, kanske mitt framför djurets mor. Uppenbarligen inser inte jägarna eller bryr sig inte om hur hemskt det måste vara för modern att förlora sin unge. Jägarna begår en stor orätt då de tar livet av djur, många av dessa som knappt börjat sina liv. Dessa djur borde få ströva omkring i skog och mark i många, många år, nöjda och lyckliga.
Jägare och de flesta andra människor i allmänhet är av uppfattningen att älgar, vildsvin, rådjur och andra djur som till exempel vissa fåglar är för många till antalet. Man menar att de förstör naturen och att de inkräktar på skogen och människans odlingar. Dessutom hävdar man att älgar, vildsvin och rådjur är en fara för trafiken då de springer ut på vägarna och kolliderar med bilar och annan trafik. Därför är det nödvändigt att antalet djur hålls nere genom jakt och avskjutning, påpekar man. Men det är så fel det kan bli att döda djuren. Skogen och naturen är till för dem mer än den är till för den mänskliga allmänheten. Det är deras hem och de har sin föda där. Ingen har rätt att ta detta ifrån dem. Deras liv och behov bör sättas före människans vilja att behålla skog och odlingar oförstörda. Djuren är beroende av skogen för sin överlevnad, vilket människan inte är på samma sätt, och ändå är den allmänna uppfattningen att människan ska ha störst rätt till skog och mark.
Att döda djuren för att de är en fara för trafiken är lika fel det. Det är ju inte älgarna, vildsvinen och rådjuren som bestämmer att människor ska sätta sig i bilar och köra ut på vägarna. Det är människans beslut, men ändå hävdas det att det är djuren som måste avlägsnas. I själva verket är det människan som är inkräktare i naturen, inte djuren. Trafiken utsätter djuren för fara.

image

Förtryckets vagga

Förtryck och tyranni har nästan alltid sin uppkomst i trosföreställningar.  Tyranni föds ur övertygelser och religion. Bibelns skapelseberättelse visar tydligt detta då den beskriver förhållandet mellan människor och djur. Den säger att Gud skapade människan till sin avbild, vilket innebär att människan ges en speciell position i universum. Edens lustgård framställs förvisso som en plats med stor frid där dödande inte passar in. I början levde människan av frukter från träden, hon rådde över djuren, men hon var en kärleksfull tyrann.

Efter syndafallet blev det tillåtet att döda djur. Gud klädde Adam och Eva i djurhudar och drev bort dem från Edens lustgård. Sonen Abel var fåraherde och offrade får ur sin flock till Gud. Sedan kom syndafloden och nästan utplånade skapelsen för att bestraffa människans ondska. När vattnet sjönk undan tackade Noa Gud genom brännoffer av djur. Gud välsignade Noa och gav honom bekräftelsen på människans herravälde. I det ursprungliga tillståndet av oskuld var människorna alltså vegetarianer, men efter syndafallet, den efterföljande ondskan och syndafloden gavs de tillstånd att också döda och äta djur.

Vilket slags Gud kunde ge dem ett sådant tillstånd? Inte en god Gud, den saken är klar. Kristendomens Gud är alltså inte god och rättrådig så som han ofta framställs. Nej, han har grymma sidor och är med andra ord inte bättre än mänskliga tyranner. Han borde inte ens bli tillbedd som en Gud, då en god Gud aldrig skulle tillåta att oskyldiga varelser som djuren behandlas godtyckligt och dödas. Hur kan folk sätta sin tro, sin tillförlit och sina öden till en Gud som den kristna?

Kristendomen grundlades under det romerska imperiet och ersatte allteftersom de romerska attityderna. Romarna beskådade slakt av både människor och djur som en normal källa till underhållning. Romarna uppskattade rättvisa och pliktkänsla mot samhället, men de hade inga moraliska känslor för varelser utanför sfären av moralisk hänsyn. Brottslingar, krigsfångar och samtliga djur hamnade utanför denna sfär.
Kristendomen medförde en stor utvidgning av romarnas begränsade moraliska sfär, men fortfarande ansågs djur ha en låg ställning, precis som i Gamla Testamentet. Nya Testamentet tar inte upp några föreskrifter att bry sig om djurs intressen. Beskrivningen av Jesus visar att han var likgiltig rörande vad som händer med djur. Han förmådde tvåtusen svin att kasta sig i sjön efter att ha låtit dem besättas av utdrivna demoner. Enligt Bibeln försökte Jesus visa människorna att de inte behöver låta sitt handlande mot djur influeras av de moraliska regler som styr handlandet mot andra människor. Med andra ord kan Jesus inte betraktas som någon Messias, någon frälsare eller någon genomgod person. I själva verket var han inte bättre än någon annan som har överseende med att kännande varelser lider, plågas och dödas. Det har aldrig existerat någon Messias, men en Messina existerar och hon är den som kommer att frälsa världen från ondska.

I och med kristendomens införande blev alltså inställningen till människor mjukare, men inställningen till djur förblev lika känslolös och brutal som på romartiden och den förbättrades inte heller under renässansperioden.

Under mer än 2000 år har experiment i undersökningssyfte förekommit på levande djur. Den grekiske läkaren Galenos ses som den förste store experimentalfysiologen inom medicinen. Han utförde experiment på djur för att demonstrera fakta och bevisa sina iakttagelser. På levande djur skar han av ryggmärgen för att det därigenom uppstår förlamning i benen. Han visade också på levande hundar att urinen leds genom urinledarna från njurarna till urinblåsan samt att hjärtat pumpar blod och att lungorna suger in luft vid andningen.

Under 1600-talet kom de fysiologiska experimenten på djur igång på allvar, och här var filosoferna Francis Bacon och rene Descartes de största impulsgivarna. Under 1800-talet vidgades försöksdjurens användningsområden ytterligare. Allt skulle prövas på djur. Under denna tid offrade de kallhamrade experimentalfysiologen Francois Magendie bland annat 8000 hundar då han skulle bevisa en teori om sensoriska och motoriska nerver. Utan minsta bedövning spikade Magendie fast hundar på undersökningsbordet för att ostört kunna genomskära ögonnerverna, söndersåga huvudskålen, sönderskära ryggraden och blotta åtskilliga nervknippen. Han utskar också magen på en hund, satte istället in en blåsa och observerade sedan hundens långsamma dödskamp som en intressant fysiologisk företeelse. Magendie tillät sig sådana grymheter mot sina offer att han måste betraktas som en av de grövsta brottslingar som någonsin levat. Men än idag finns det ju uppenbarligen många som delar hans synsätt; att djuren inte har något värde annat än att vara till nytta för samhället och mänskligheten.

image

image

Nytta och lidande

Som jag tidigare nämnt kommer jag att skriva mycket om djur deras rättigheter. Det är något som engagerar mig mycket och som människor i samhällen världen över mest utav allt behöver bli upplysta om så att de ändrar sina åsikter och sitt handlande mot alla de åtskilliga djur som lider oerhört och dödas inom bland annat djurförsöksverksamheten och slakteriverksamheten.
Till skillnad från mig är flertalet människor blinda för de stora grymheter och orättvisor i samhällena världen över. Nämligen grymheter och orättvisor mot djuren. Djur är levande varelser som har känslor, och de har förutsättningar och förmåga att vara lyckliga och nöjda med sin tillvaro precis som människor har. Att neka dem denna möjlighet är att kränka deras intressen. Deras liv är värdefulla och säkerligen vill de leva och göra det utan lidande. Detta faktum orättfärdiga att de plågas och dödas för att tjäna människans intressen när de istället kan leva nöjda i en tillfredsställande tillvaro. Detta innebär att de måste visas hänsyn. De har rätt att bete sig naturligt och måste respekteras som individer.
Men åtskilliga djur har berövats möjligheten att få sina behov och intressen tillgodosedda. Genom hela mänsklighetens historia har djur lidit, vilket beror på att människan har placerat djuren utanför den moraliska sfären av hänsynstagande. Det har ansetts vara rättfärdigat att behandla djur efter mänskliga, godtyckliga syften. Djupt rotade synsätt har legitimerat detta, från den antika tidsepoken och in i modern tid. Andra reformer har skett och världen har på många sätt blivit humanare, men inte för den grupp levande varelser som inte delar alla människans egenskaper. Djur förtrycket har rått och kommit att bestå.
Djurens lidande har tagit sig i uttryck på många olika sätt, bland annat i jakt, slakt, fiske och i djurförsök. Dessa verksamheter har förekommit och förekommer fortfarande på grund av att djurs intressen inte har blivit tagna på allvar. Människor jagar för nöjes skull och för att skaffa päls. Valar och sälar slaktas med grymma metoder. Insekter, sniglar och andra smådjur utsätts för bekämpningsmedel bara för att de är oönskade av människan som inte kan tillåta dem få det lilla de behöver för att leva. De anses göra intrång då det i själva verket är människan som står för det största intrånget då man genom utvidgningen av imperiet av betong och föroreningar över jordens yta ignorerar andra arters intressen.
Jag skriver här för alla djur som behandlas orättvist, men mitt största fokus är på djuren inom slakteriverksamheten och inom djurförsöksverksamheten. Dessa verksamheter kan anses utgöra kärnan av djurförtrycket då de systematiskt utsätter djur för ohyggligt lidande.
Djurförsök sker i vetenskapliga syften inom en mängd olika områden där djuren betraktas som redskap och medel för verksamheten. De har blivit förbrukningsartiklar i händerna på de aktörer som allmänheten och samhället förlitar sig på. Djuren plågas och dödas, men detta faktum blundar man för då det har beslutats att det är lagligt att experimentera med djur i vetenskapliga syften.
Hela det omfattande djurförtrycket är legitimerat genom de lagar som råder i samhället, och dessa lagar grundas på de beslut som regeringar, riksdagen och andra makthavare och beslutsfattande församlingar tar. Mer eller mindre blundar dessa beslutsfattare för djurens lidanden då dessa vägs mot människans och samhällets nytta. Genom sina beslut ger de forskarna tillåtelse och möjlighet att experimentera med djur i vetenskapliga syften, de ger jägarna tillåtelse att jaga och döda vilda djur, de ger fiskare tillåtelse att dra upp fisk och andra vattenlevande arter från havet för att låta dem dö, och de ger bönder och djur uppfödare tillåtelse att skicka sina djur till slakterierna där djuren möts av skräck, rädsla, ångest och död. Besluten att tillåta detta tas trots att de innebär stora lidanden för djurindividerna som är kännande varelser. I och med detta är det de politiska makthavarna och beslutsfattarna som ytterst är ansvariga för djurförtrycket, om än som indirekta aktörer. De direkt involverade aktörerna är forskare, jägare, fiskare, personer inom slakteriverksamheten och inom andra verksamheter där djur utnyttjas och lider. De sätter sina intressen och sin verksamhet och, i likhet med de politiska beslutsfattarna, mänsklighetens eventuella nytta före djurens intressen. Genom plågsamma experiment, jakt, fiske, slakt och andra förtryckande verksamheter kränker de om och om igen djurens rätt till att leva värdiga och tillfredsställande liv.

Jag kommer grundligt att belysa djurförtrycket. Dess involverade aktörer kommer att beskrivas och deras försvar av sina handlingar och verksamheter kommer belysas. Jag kommer också ta upp hur dessa aktörer och deras handlingar bör betraktas. Det är i högsta grad viktigt att djurförtrycket beskrivs och belyses. Av största vikt är det att ge en bild av hur djurförtrycket gestaltar sig och hur djuren lider och relatera detta till jämlikhetsprincipen som innebär att alla levande, kännande individer har rätt till hänsyn och rättvisa. Detta visar vad som med regeringens och andra makthavares legitima godkännande tillåts ske med levande varelser i samhällen som anses vara humana och rättrådiga och som säger sig vara mot förtryck och orättvisor. I och med detta uppkommer frågor om de så kallade rättrådiga demokratiska samhällenas trovärdighet, moral och legitimitet. I ett vidare perspektiv, vad är det som skiljer dem från förtryckarstater? Är makthavarna och beslutsfattarna mycket bättre än diktaturernas och förtryckarstaternas ledare? Nej, det är de inte och de kan inte anses lämpliga för de maktpositioner de har då de bortser från att kännande individer lider ohyggligt i de samhällen som de styr.

 

image

 

image

image

image

image

image

image

image

image

Varje litet liv ska vara en vän

Det hävdas, bland annat av FN-samfundet i och med principerna om de mänskliga rättigheterna, att det är skäl nog att vara människa för att ingå i den moraliska sfären av hänsynstagande och vara berättigad till rättigheter. Man menar att människor har ett inneboende värde som består i de specifikt mänskliga egenskaperna såsom förnuft, rationalitet och ett moraliskt sinne. Djur saknar mer eller mindre dessa egenskaper, och det är framförallt detta faktum som hållit och håller djur utanför den moraliska sfären av hänsynstagande.

Under historiens gång har det allmänt ansetts att det inte finns några moraliska skyldigheter att ta hänsyn till djurs intressen, och att de inte ska tillskrivas rättigheter på samma villkor som människor. Allmänt anses det att djurs liv och lidande är mindre betydelsefullt än människors lidande. Men vikten av att förhindra lidande och död minskar inte på grund av att individen som lider eller dödas inte tillhör den mänskliga arten. Jämlikhetsprincipen måste tillämpas på alla levande varelser. Huruvida en individ ska visas hänsyn ska inte avgöras av egenskaper som antalet ben, graden av intelligens eller förmågan att tänka förnuftigt. Det som berättigar till hänsyn är förmågan att lida och känna. Detta är de mest grundläggande egenskaperna för levande varelser. Liksom människor har djur förmåga att lida och känna, och det är det starkaste skälet till att de ska ges lika värde och hänsyn som människor. Av detta följer att djurs intressen av att undkomma det lidande som de upplever i och med djurförsök och slakt bör sättas före människans intressen av vetenskapliga framsteg och av att tillfredsställa smaklökarna.

FN-samfundet och dess demokratiska samhällen anser att rättigheter, såsom rätten till liv, förbud mot tortyr och annan grym behandling, samt förbud mot diskriminering, ska respekteras och tillerkännas alla människor, vilket innebär att åsidosättande på grund av kön, etnicitet, intelligensnivå eller andra egenskaper inte får ske. Man säger sig alltså vilja verka för att främja rättigheter för alla individer oberoende av deras egenskaper, men ignorerar ändå stora orättvisor just av individ- och egenskapsrelaterade skäl. Det är det man gör då man inte tillerkänner andra varelser, nämligen djuren, lika respekt och hänsyn som människor.

Åtskilliga djur dödas och är utsatta för lidande bland annat inom slakteri- respektive djurförsöksverksamheten. Djuren nekas rätten till liv då de slaktas. Djurförsök är en form av grov tortyr då det tar sig i uttryck på ett mycket likartat sätt; djur utsätts för elchocker, skållas, bränns m.m precis som människor har blivit utsatta för under grov tortyr. FN-samfundet hävdar att tortyr alltid är fel och aldrig får förekomma, men detta motstånd mot tortyr gäller alltså bara då det handlar om människor. Själva tortyrhandlingen och det lidande den medför är man uppenbarligen inte emot då det tillåts att djur utsätts för plågsamma experiment liknande tortyr. Detta är en form av dubbelmoral av FN och dess stater. Om det hävdas att skillnaden är att det är människor som lider i det ena fallet och djur i det andra så måste man förklara varför en skillnad i arttillhörighet kan göra någon moralisk skillnad i de två gruppernas behandling. Om det är fel att vålla lidande så är det fel oavsett vem som lider. En individs etnicitet, kön, intelligensnivå och andra färdigheter är irrelevanta egenskaper för moraliska rättigheter liksom arttillhörighet är det.

Alla levande, kännande individer bör behandlas med jämlik hänsyn. Världen ska vara en plats full av lycka där varje litet liv är en vän.

image  image   image