Kvinnlig makt

Att känna vinden och solstrålarna mot sin nakna hud är en underbar känsla. Det är fantastiskt att springa endast iklädd bikini, blottad för sol och vind, lätt som en fjäder, men med ett hjärta starkt som en oxe. Jag älskar att göra detta, och jag älskar att ligga utsträckt på stranden och känna solens hetta mot min kropp. Men som jag tidigare nämnt blev polisen närmast hysterisk när jag sprang klädd i bikini på Franska Rivieran. Enligt deras sydeuropeiska katolska normer är det väl mer eller mindre förbjudet. De tycker inte heller om att man solar topless så som jag gör. Denna syn finns i många länder och inom många kulturer och religioner; kvinnor ska skyla sin kropp. Genom historiens gång har denna syn på kvinnans kropp rått bland annat bland katoliker och muslimer, och den råder fortfarande mer eller mindre bland dem och i stort sett i hela världen, även i den ”utvecklade” västvärlden som anser sig gjort sig fri från gamla förlegade synsätt, vilket den långtifrån har gjort.

Varför har samhällena varit och är av denna uppfattning? Varför har och är katolska och muslimska män och även andra män samt också säkerligen en hel del kvinnor varit och är av uppfattningen att kvinnokroppen ska skylas? För med största sannolikhet har dessa män varit och är egentligen i själva verket mycket intresserade av kvinnokroppen. De finner nog den nakna kvinnokroppen betydligt intressantare än det mesta annat, däribland sina arbeten, företag, samhället och sina gudar. Och det är ju inte så konstigt att den nakna kvinnokroppen är intressantare och mer fascinerande än till exempel den kristna guden. När jag föreställer mig kristendomens Gud ser jag honom som en träig och gammal, sur gubbe. Han är ju inte som den enda sanna guden, solen, som är het och allsmäktig.

I bland annat de muslimska länderna är de rådande normerna att kvinnokroppen ska skylas. Muslimska kvinnor är överhuvudtaget mycket styrda av männen. De är förtryckta, hävdas det av västvärlden, och det är de, och det är fel att de är det. Men i västvärlden har genom historien rått och råder mer eller mindre samma grundsyn på kvinnokroppen; den ska skylas. Kvinnor som är lättklädda eller avklädda eller nakna inför allmänheten, till exempel på bilder, anses av många göra fel och vara dåliga förebilder för andra kvinnor. De anses alltså göra fel då de visar sig utan kläder. Men folk som anser detta, hur tänker de här? Tycker man att det är rätt och riktigt och att en kvinna är en god förebild då hon istället skyler sin kropp, som om det skulle vara något fel på den, något att dölja och skämmas för? De kvinnor som tar av sig är inte de dåliga förebilderna eller de som gör fel. Med sitt avklädande visar de att den kvinnliga kroppen inte behöver vara skyld bara för att världens inskränkta och trångsynta samhällsnormer säger så. De visar att de tycker om sina kroppar, medan de kvinnor som av samhället anses som goda förebilder och som uttalat inte skulle klä av sig då de anser det vara ”billigt” kan tolkas som om de är av uppfattningen att den nakna kroppen bör skylas som om det skulle vara något fel på den. De är inte några goda förebilder, utan personer som likt så många andra är fast i samhällets inskränkta och trångsynta normer. I de västerländska samhällena uppmanas det samtidigt mer och mer att man ska tycka om och var nöjd med sin kropp. Då bör det ju inte samtidigt sändas ut signaler att det är fel och ”billigt” att kvinnor visar sig avklädda som om det skulle vara något fel och förargelseväckande med deras kroppar. Det blir ett slags dubbelmoraliskt budskap. Men det är ju sådant det västerländska samhället i flera avseenden är; fullt av dubbelmoral.

Uppenbarligen upprör och berör en kvinnlig kropp mer än vad en manlig avklädd kropp gör, men detta borde inte ses som något negativt av kvinnor. Det finns kvinnor som med sina kvinnliga väsen och sina kroppar är vackra, mystiska och tilldragande likt sagovarelser medan flertalet män är slätstrukna med sin rationalitet och oromantiska sinne. Den kvinnliga varelsen i sig själv väcker känslor och berör och upprör, medan de flesta män inte gör det, utan istället är neutrala och närmast tråkiga i all sin rationalism och sitt slavande under samhällsnormerna. Det är antagligen för att kvinnor i alla tider och samhällen har kittlat mäns fantasi och väckt deras längtan, drömmar och känslor som män och samhällena de skapat alltid velat trycka ner kvinnan och kuva henne. För de känslor hon väcker är något dessa rationella samhällsmedborgare till män inte kan kontrollera. Och att inte ha kontroll är en svaghet och måste elimineras så att de igen blir stabila och fokuserade på sin samhälleliga plikt, sin religion, sin karriär och sitt anseende.

Många så kallade feminister och även andra är av uppfattningen att kvinnor blir objektifierade i samhället, till exempel i media. De är emot att kvinnor på bilder ofta framställs som ett objekt, som ett föremål att betrakta, medan bilder på män ofta framställer mannen i färd att göra någonting, som handlingskraftig och driven. Samhällen generellt världen över har hållit och håller manliga beteenden mer värda än kvinnliga. Det manliga är normen. Men detta är ingenting att bry sig om. Samhället är inskränkt, det finns det ju många bevis för. Hur ett samhälles trångsynta normer är med andra ord ointressant. De är snart förlegade även i praktiken, och det är inget att sträva efter att försöka blidka ett sådant samhälle. Kvinnor behöver alltså inte bry sig om de rådande samhällsnormerna, och det är inget negativt med att kvinnor objektifieras, till exempel på bilder. Se på det hela så här istället: kvinnor behöver inte göra någonting på en bild. De är intressanta i sin blotta uppenbarelse, medan de flesta män däremot måste vara i färd att göra någonting på bilden för att den ska bli intressant. Mannens blotta uppenbarelse räcker liksom inte till. De flesta män är ju ganska slätstrukna och ointressanta att se på. Kvinnor kan alltså göra en bild intressant bara genom att vara, medan flertalet män på bilder måste prestera, göra något och se ut som om de är på väg någonstans. Med andra ord har kvinnor i sig själva, i sitt väsen och utstrålning större makt än flertalet slätstrukna, intetsägande män.

Den kvinna som vill bör få visa sig lättklädd eller avklädd utan att kritiseras för det. Jag antar att det inte finns så många män som vill vara avklädda på bilder och liknande. De flesta är ju ganska omanliga både i karaktären och utseendemässigt, så de vill nog skyla sina kroppar där ingen del är särskilt imponerande eller vacker att visa för omvärlden. Även många kvinnor vill nog av liknande skäl skyla sina kroppar. Men inte jag. Men jag är ju ingen kvinna eller man, utan en trollälva. Och en trollälvas kropp är i alla avseenden vida överlägsen en kvinnas eller en mans kropp, precis som hennes sinne och mentalitet är det.

Jag skulle alltid vilja gå avklädd om vädret tillät. Känna solstrålar och vindpustar mot varje del av min kropp.

image

 

 

Annonser

Fantastisk fantasi

Fantastisk fantasi leder till fantastiska berättelser. Och fantastiska berättelser är underbara att leva sig in i och låta sig uppslukas av. De berör känslor och väcker förväntan. Jag har en fantasi utan gränser och med den kan jag skapa fulländade berättelser som inte lämnar någon oberörd. Än har knappt någon tagit del av den mest fantastiska berättelsen som någonsin diktats upp här i världen, nämligen den 600-sidiga långa fantasy-roman som jag har skrivit och som jag för närvarande håller på att översätta till engelska för att kunna skicka den till amerikanska bokförlag. När boken var färdigskriven på svenska skickade jag den till svenska bokförlag, bland andra Norstedts som ville att jag skulle korta ner den och göra den mer ungdomsanpassad eftersom fantasy-litteraturen inte läses av så många vuxna och inte har så stor marknad i Sverige. De kan nog ha rätt i att fantasy-litteraturen inte har så stor marknad i Sverige, men det kan man väl inte heller vänta sig i ett land befolkat av vanliga, jordnära medelsvenssons som helst läser svensk realistisk litteratur. Så jag valde att försöka få romanen utgiven i USA istället och håller alltså nu på med översättningen av den till engelska.
Jag läser mycket böcker och ser mycket filmer och tv- serier, men ingenstans är handlingen och karaktärerna så färgstarka som i min egen roman. Den innehåller allt som en bra berättelse ska innehålla: starka känslor i form av kärlek, förälskelse och passion, konflikter och hat, rädsla, förtvivlan och sorg. Handlingen är dramatisk och övergår allt vad läsaren ens kan föreställa sig. Berättelsen utspelar sig i en fiktiv värld sprungen ur min fantasi. Romanen heter Solen och vindarnas härskare och handlar om den store, mäktige, gyllene Härskarfågeln Shamouti vars storlek är densamma som den samlade massan av cirka sex, sju kraftfulla män. Han lever i ett eldrike inom solen där han härskar över sin flock av stora fåglar som fötts ur varsin droppe av hans mäktiga blod. En utav dem är den vackra Clementine som är Shamouti’s älskade hona och som han genom en konfliktartad händelse där den lättretlige fågeln Papyrus är inblandad, förlorar. För att få henne tillbaka beger han sig till jorden, människornas värld och tar där skepnaden av en kraftfull, muskulös och underskön man. Genom att låta föda sin kropp med människoblod kan han återfå sin gyllene, väldiga fågel skepnad. På jorden söker han det livsblod som ska återge Clementine livet, och detta livsblod finns hos ett visst antal Utvalda kvinnor som han genom århundradena en efter en lockar till sig för att offra för Clementine. Genom århundradena sprids legender om den mäktige, gyllene fågeln och hans svarte följeslagare (en annan stor fågel, Maroc, från Shamouti’s rike) bland folk som tror sig ha sett dem. Fruktan är stor. Parallellt handlar berättelsen om stridigheterna och konflikterna mellan två olika folkslag som rustar upp mot varandra med svärd, gladiatorer och soldater för en kommande storstrid, men framförallt handlar den om den unga kvinnan Jaffa som blir förälskad i Shamouti. Aldrig någonsin i någon roman har en relation och förälskelse som den mellan Jaffa och Shamouti varit så gripande och överväldigande. Det kan jag med säkerhet säga, det finns inget som ens kommer i närheten. I jämförelse är allt annat tamt och begränsat. Det är just det som är bristerna med alla romaner, filmer, tv-serier och andra berättelser. De är begränsade på alla sätt och vis. Känslorna hos karaktärerna är inte starka och överväldigande oavsett vilket slags känslor det handlar om. Därför blir inte heller berättelsen, vare sig det är en film eller roman, gripande och den berör  inte på djupet. Dramatiken är för det mesta tam och ”lagom”. I nästan alla av de åtskilliga böcker, filmer och tv-serier som jag läst och sett skulle dramatiken kunna förbättras avsevärt. Ta Sagan om Ringen som exempel. Det är en fantasy-berättelse med en fiktiv värld precis som min roman Solen och vindarnas härskare, men där slutar likheterna. Medan min berättelse är full av dramatik, överväldigande känslor och starka karaktärer är Sagan om Ringen begränsad på dessa områden. Karaktärerna är inte speciellt utmärkande på något sätt, utan ganska vanliga. De framställs inte ha särskilt starka känslor vad gäller hat och kärlek. Sådana passionerade känslor verkar inte ens existera i någon vidare utsträckning mellan karaktärerna och därför får romanen och även filmerna stora brister eftersom dessa känslor bör ingå och vara starka om berättelsen ska beröra och bli gripande och bra. JRR Tolkien borde ha vävt in passionerad kärlek i berättelsen. Till exempel så kunde Gollum ha varit ett kvinnligt väsen istället för manligt, som blev förälskad i Aragorn. Deras kärlek skulle ha varit starkare än ringens kraft och på så sätt fått den att förlora sin makt. Gollum(a) skulle ha blivit fri från sin besatthet av den, och när hon blir det blir hon den flicka hon en gång var innan ringen fick sin makt över henne. En sådan handling skulle ha varit betydligt mer gripande än den handling som Tolkien så fantasilöst och opassionerat skrivit ihop. Men han hade ju inte min fantastiska fantasi.

image

Rena kroppen, rena själen

Mat och föda är något som de flesta varelser älskar, och även jag gör det. Det finns nästan ingen mat som jag smakmässigt inte tycker om. Är man smärt och smal som jag är så smakar i stort sett allt ätbart alldeles underbart. Det borde de matintresserade ”mästerkockarna” som är med i olika tv- program tänka på. Är man mager och riktigt hungrig blir smaksinnet intensivare och aptiten så mycket större. Många av dessa kockar, och många andra människor också för den delen är säkerligen halvmätta och dästa dagarna i ända och kan därför inte uppskatta maten så till fullo som de skulle om de var hungriga. Dessa kockars matintresse skulle få helt nya dimensioner med den enkla kryddan hunger.
Ibland kan jag överväldigas av en häftig vilja att äta allt gott som överhuvudtaget finns, men det är ju mer eller mindre omöjligt, så jag äter utav den absolut godaste maten. Denna mat utgörs av rå, krispig vitkål som jag dippar i sås, apelsiner, äpplen, bär, filmjölk som äts tillsammans med ren kakao och chokladkräm, salta jordnötter och godis. Jag älskar denna mat, framförallt apelsinerna, äpplena och chokladkrämen eftersom jag tycker om sött och skulle aldrig vilja utesluta socker ur kosten såsom många dieter förespråkar, bland andra LCHF oc GI-metoden. Istället förespråkar de mycket protein från bland annat kött, fisk och fågel. Men det är fel. Folk bör inte uppmuntras till att äta kött, fisk och fågel. Få människor tycker att det är fel att äta dessa livsmedel, men var och en som äter kött från djur har del i det omfattande förtrycket mot djuren. Genom att människor istället väljer vegetarisk mat kan många djur räddas undan den grymma, systematiska slakten. Utöver det är den vegetariska maten hälsosam medan köttprodukter däremot innehåller mycket av det som bör undvikas, bland annat kolesterol och mättade fetter. Vegetarianer är mindre drabbade av övervikt, fetma, högt blodtryck, hjärt- och kärlsjukdomar och diabetes. En vegetariskt baserad kost skyddar mot cancer medan rött kött ökar risken. Dessutom lever vegetarianer i genomsnitt längre än blandkostare.
Att äta kött medverkar med andra ord till sjukdomar och ett förkortat liv, men även om det inte gjorde det skulle det vara fel; djur ska inte behöva offras under några som helst omständigheter. Som jag nämnt bör det alltså inte uppmuntras till att äta kött såsom det görs i ett flertal dieter som till exempel LCHF. Där hävdas det att människor ska äta proteinrika livsmedel som kött och istället minska på kolhydrater. Man menar att kroppen bör renas från det så kallade onyttiga sockret. Men det är fel. Istället bör folk utesluta köttet och på så sätt rena kroppen från för mycket mättade fetter och annat ohälsosamt, och framförallt rena samvetet och själen genom att inte gynna slakteriverksamheten och det lidande och den död den innebär för åtskilliga djur.
Människor behöver inte kött, och borde livnära sig på den kost som är ämnad för dem, nämligen frukt, grönsaker och annat från växtriket. Det är ju uppenbart att människor och andra arter ska äta av den då ju många frukter har starka färger och är vackra, vilket är för att människor ska se dem, lockas till dem, och sedan, efter att ha luktat på dem och känt den förförande doften, äta utav dem. Frukt är sött, friskt och gott och så tillgängligt i naturligt tillstånd till skillnad från kött som måste jagas, styckas och tillagas för att bli ätbart. Frukten är redan fulländad.
Det rätta är alltså att äta vegetariska livsmedel och avstå från kött, så som jag gör, men jag vet ju uppenbarligen bättre än de flesta andra. Att köpa kött är fel och kan inte försvaras. Den som gör det har del i förtrycket mot djur eftersom man på så sätt stödjer slakteri verksamheten. Tänk på att det är mer rätt att stjäla ett äpple i affären än att betala för en köttbit.

image

image

image

image

image

image

image

image

Att smekas av den mäktige härskaren

Att smekas av honom är underbart. Att ligga på ett täcke och känna hans beröring påverkar mig oerhört mycket. Han rör mig överallt han kommer åt, och hans beröring är het, så het att den nästan ibland bränns, men ändå är den underbar. Jag blir varm i hela kroppen, han jagar iväg varje känsla av frusenhet. Jag blir allt varmare av hans heta beröring. Jag svettas och snart ser jag mitt hjärta slå då hela min kropp börjar pulsera av värmen. Jag känner mig förenad med honom. Ingen kan komma mig närmare än han. Ingen kan beröra mig så som han gör. I dessa stunder lever jag endast för honom, för att bli berörd av honom, och det känns som om han finns till endast för mig.

Han är solen, en mäktig härskare som råder över allt liv. Allting är beroende av honom, han skänker värme. Han är den mäktigaste härskare som funnits och någonsin kommer att finnas. Den enda sanna guden. Inte i någon religion eller trosuppfattning finns det någon gud så mäktig som han, solen, Shamouti, som jag kallar honom.

Jag älskar solen, detta vackra, väldiga eldklot på himlen. Hela den roman som jag skrivit och håller på att översätta har jag tillägnat solen, och där har han skepnaden av en väldig, gyllene fågel och en underskön, kraftfull man.

Att ligga utsträckt i solen är bland det mest underbara jag vet. Huden får en underbar lukt av solen, soldoft. För att få så mycket som möjligt av solens strålar på mig solar jag endast i ett par bikinitrosor. Jag solar alltså topless, som det kallas, både på balkonger, på stränder här i Sverige och på stränder utomlands. I många länder, bland andra många katolska medelhavsländer, anses det vara förargelseväckande beteende. Men inte någon kan tycka att det är förargelseväckande beteende att jag solar utan bikiniöverdelen. Jag har ju inga stora, groteska bröst som många andra kvinnor har. Mina är istället nätta och små och rör sig inte ens när jag springer. Många kvinnor vill ha stora bröst och många män vill ha kvinnor med stora bröst. En del kvinnor till och med opererar in silikon i brösten för att de ska bli större. I Hollywood bland kända sångerskor, skådespelerskor och andra är det vanligt. De har råd och betalar stora summor för att få större bröst, vilket ju är helt obegripligt. Hur kan de betala för extra vikt på kroppen, en vikt som hoppar och guppar när de rör sig. De blir ju bara tvungna att jämnt ha en stödjande BH på sig. Jag behöver aldrig ha en BH, och har överhuvudtaget aldrig ens underkläder på mig. Men större bröst och större bakdelar kanske kräver stödjande underkläder.

Hur som helst kan jag inte förstå hur någon vill ha stora bröst eller stor ända. Vad ska de med stora bröst till? Det är bara dumma kossor som behöver en juver. Dumma kossor är inte de fyrbenta klövdjuren, det är kor. Dumma kossor är tvåbenta varelser med jättejuvrar på bröstkorgen som hoppar och studsar när de rör sig och säkerligen kommer ge dem ryggvärk när de blir äldre. Oftast är de dumma kossorna blonda, men finns i alla hårfärger.

Angående sol och värme; när det är varmt är det skönast att vara utan så mycket kläder som möjligt. Särskilt när man solar och sedan när man drypande av svett rusar ut i havet och slänger sig i svalkande vågor!

image image

image

Lätt som en fjäder

Ju lättare man är ju lättare blir allting. Som jag tidigare nämnt så är jag mycket lätt i kroppen; 167 centimeter lång och väger 44 kilo. Detta gör det mycket lätt för mig att springa. Jag känner mig lätt som en fjäder och fri som en fågel, som ett med min egen kropp. Det är en underbar känsla som de flesta människor säkerligen aldrig upplevt. Men många människor anser att jag är för lätt, att jag är mager och de tror att jag lider av en ätstörning. Ja, de får gärna anse att mitt ätbeteende är onormalt. Hur som helst så skiljer det sig ju från deras ”normala” ätande med frukost, lunch och middag och de två obligatoriska mellanmålen för att hålla blodsockret på en jämn nivå så att de inte faller för de fasansfulla sockerfällorna som lurar överallt. Men jag lider inte av en ätstörning. Jag njuter av en. Hunger leder till ett euforiskt tillstånd och är en angenäm känsla som bygger upp förväntan inför måltiden som jag intar en gång per dygn. De flesta äter ju flera gånger per dygn, småäter och förstör den glupande hungern. Folk verkar vara rädda för att bli hungriga. Flertalet ser hunger, fasta och låg vikt som något negativt, men det är det inte. Att fasta under perioder är bra för kroppen då cellerna tvingas reparera sig och bli starkare som en slags överlevnadsreaktion. Framförallt är en låg vikt bra då det ger ett längre liv. De äldsta och friskaste människorna i världen är ursprungsbefolkningar som är lätt underviktiga. En låg vikt och periodisk fasta leder till att kroppens ämnesomsättning går ner på sparlåga. Vanligtvis ses detta av experter som något negativt, och hela tiden handlar det i bland annat livsstilstidningar om hur man ska öka sin ämnesomsättning och därmed också sin fettförbränning. Kändisarna i Hollywood tar till den ena metoden efter den andra för att öka sin ämnesomsättning. Men det är alltså inte positivt med en hög ämnesomsättning och anledningen är helt enkelt att låg ämnesomsättning gör att kroppen sparar på sina resurser och kroppsfunktionerna går långsammare. Kroppen kan med andra ord sägas gå på sparlåga. På så sätt sparas olika organ såsom till exempel matspjälkningsorgan och lever eftersom de inte behöver arbeta så hårt. Organen och kroppen blir alltså inte utslitna lika snabbt som de annars skulle ha blivit då de ständigt skulle ha arbetat hårdare och på högvarv. Med andra ord håller en låg ämnesomsättning kroppen ung längre. Bland folk i allmänhet strävas det efter ungdomlighet. De rika och berömda kändisarna i Hollywood gör mycket för att se unga ut, bland annat så plastikopererar de sig, och med olika preparat försöker de stressa upp ämnesomsättningen för att inte gå upp i vikt. Men om de vill hålla sig unga både på insidan och på utsidan bör de alltså få ner ämnesomsättningen genom att äta en liten energimängd. Då behöver de inte lägga en massa pengar på dyra plastikoperationer och andra metoder. Men det är ju möjligt att de ändå tycker sig behöva plastikopereras. Alla är ju uppenbarligen inte lika nöjda med sitt utseende som jag själv är med mitt, vilket ju är förståeligt; de ser ju inte ut som jag!122

Personlighetsfulländning

Som jag tidigare nämnt har jag aldrig arbetat eller varit anställd någonstans under de trettio år jag levt. Det är en mycket tillfredsställande känsla att veta att jag inte har gjort det. Att jag inte uppfyllt plikter och slavat åt andra. Istället har jag varit fri och gjort sådant som jag velat. Sådant som är viktigt. För som sagt var så avskyr jag plikter, att lyda under andra och anpassa sig, för att inte tala om att passa tider. Bara jag tänker mig in i situationer som har med jobb på arbetsplatser att göra får jag känslan av att inte stå ut. Medan flertalet människor har arbete som en av de främsta prioriteringarna i livet skyr jag allt vad jobb och anställning heter. Jag vill vara fri och bestämma över min tid, inte anpassa mig till andra människors tider och regler. Jag är ju ingen slav av naturen, vilket uppenbarligen de flesta andra är.
För att jag ska få pengar till försörjning av statens förvaltningar har arbetsförmedlingen krävt att jag ska arbets prova. På arbetsplatsen där jag skulle vara var jag kvar på i cirka två timmar. Jag kände mig enormt omotiverad, rastlös och fången så därför gick jag helt enkelt därifrån, ut i friheten. Dock var handläggarna på arbetsförmedlingen oförstående till mitt agerande, och därför fick jag förklara mina känslor av omotivation och fångenskap på arbetsplatser. Naturligtvis kan inte vanliga medelsvenssons som handläggarna på arbetsförmedlingen förstå eller sätta sig in i mina starka drifter och känslor; jag är ju av en helt annan sort än de. Därför tyckte de att jag skulle tala med en psykiater för att reda ut alltsammans. Psykiatern skulle kunna ställa en diagnos på mig som befriade mig från att arbeta om han ansåg det nödvändigt, fick jag till min stora (dolda) glädje veta. När jag senare fick en tid inbokad hos en psykiater gick jag dit med känslan av att allt gick precis som jag ville. Jag träffade psykiatern, en stor, otymplig karl, som gav mig en mängd frågeformulär att fylla i. De handlade om olika saker, bland annat om ångest, självkänsla, relationer till andra o.sv., och tillsammans utgjorde de ett personlighets test som skulle fastställa mina personlighets drag och min psykiska hälsa. Jag fyllde i formulären och kom tillbaka några dagar senare då psykiatern läst igenom svaren. Nu skulle vi istället prata. Han ställde några frågor liknande dem i formulären, bland annat om jag kände mig annorlunda andra människor, vilket jag svarade att jag gjorde. Då sa han att jag är annorlunda andra. Naturligtvis är jag det, tänkte jag, jag är ju överlägsen dig och alla andra. Han frågade också om jag kunde känna intresse, glädje och framtidstro (han skulle utröna om jag var deprimerad), och om hur mina ambitioner i livet såg ut för framtiden. Jag svarade att ja, jag kan känna glädje, intresse och framtidstro; det finns ju i världen vackra, vita stränder där man kan ligga och sola. Han tittade på mig utan att kommentera mitt svar, och jag tänkte: Ja, för dig, herr psykolog, kanske det inte är så lustfyllt att ligga på en vit strand i värmen, för med den otympliga, otränade kroppen blir det kanske istället ansträngande och jobbigt. Ja, risken finns kanske till och med att hjärtat stannar.
Sedan skulle jag berätta om mina framtidsplaner. Jag sa att jag kanske har planer på att bli professionell löpare, få min roman som jag skriver utgiven USA, och för pengarna den bringar in köpa ett fint strandhugg samt befria alla lidande djur i världen. Jag nämnde också att jag skulle ändra på människors synsätt angående djur och deras rättigheter så att alla inser hur fel djur behandlas inom verksamheter som djurförsök, slakt och jakt, vilket leder till att det förbjuds att djur utsätts för lidande och död. Psykologen sa att jag var mycket orealistisk, och då tänkte jag att det är han och andra människor som inte har några drömmar och ambitioner. De nöjer sig med sina jobb och vanliga Svensson-liv.
Psykologen fortsatte med att säga att jag inte tar ansvar för sådant som man som vuxen bör ta ansvar för, bland annat sin försörjning. Det är heller inte bra att inte ha några relationer utöver den närmaste familjen, poängterade han också, och menade på att det inte är bra och normalt att stå utanför samhället och leva som en ensamvarg i sin egen slutna värld. Han drog slutsatsen att jag var mycket annorlunda andra människor som ville leva så utanför samhället och gemenskapen. Jag sa då att skulle inte han tycka att det var skönt att vara ledig och fri från jobb och plikter? Att kunna göra vad han ville istället. Då sa han avmätt att han tyckte om sitt jobb och att han tyckte om människor, vilket ju jag uppenbarligen inte verkade göra. Jag tycker att de flesta människor är intetsägande och tråkiga, sa jag. Det ger mig inte mycket att umgås med dem. Mer än tillfredsställelsen att känna hur oerhört överlägsen jag är dem, tänkte jag och lyssnade på psykologens hostningar, ett tecken på bristfällig hälsa, vilket jag själv inte har. Jag är aldrig någonsin sjuk.
Efter ytterligare en stunds konversation gav psykologen mig en diagnos som han också skulle skicka till handläggarna på arbetsförmedlingen så att de får ta ställning. Han sa att jag utstrålar oro, rastlöshet och ångest, att jag är oflexibel och osocial och i och med det har svårt att anpassa mig till samhället och olika krav såsom till exempel ett arbete, samt att jag har svårt att anpassa mig till samhället och olika krav såsom till exempel ett arbete, samt att jag har svårt att skapa och ha relationer till andra människor. Enligt honom har jag två diagnoser: generell ångest och en personlighetsstörning. Han sa att jag har stora problem och att han förstår att jag inte fungerar på ett arbete tillsammans med andra människor. Han rådde mig till att äta medicin samt att gå i terapi för att kunna anpassa mig bättre till samhället, dess krav och andra människor. Jag sa då att jag inte vill vara som andra. De är ju bara vanliga, tråkiga Svenssons. Jag vill inte, som de, vara en del av samhället för det verkar bara vara kvävande.
Innan jag gick därifrån sa psykologen till mig att ta hand om mig. Jag log och sa att det gör jag alltid. Inom mig tänkte jag att det är ju han som borde ta hand om sig bättre. Det är ju han som sitter och hostar, inte jag. Uppenbarligen behöver han en ordentlig löptur som rensar lungorna från slem. Men antagligen orkar han inte springa mer än på sin höjd hundra meter, och säkerligen inte fortare än i gå-fart.
När jag gick från mottagningen tänkte jag att psykiatern gav mig fel diagnos. Jag har inte en personlighetsstörning utan en personlighetsfulländning.

 

067

Trollälvan – i denna värld för att ställa allt till rätta, eftersom bara hon vet hur allt ska vara

Att vara en varelse i en smidig och uthållig kropp är underbart. Att ha ett sinne och en själ som är fria och överlägsna varje annat sinne och själ är fantastiskt. Här uppstår berusande känslor och tankar. De är olika alla andra känslor och tankar som uppstår hos andra människor. Tankarna hyllar, beundrar och sprider känslan av överlägsenhet, fulländning och av att vara värdefull in i det djupaste av själen. Intensiva lustkänslor kan uppstå och fylla hela väsendet med en lycka så överväldigande att vanliga människor knappt kan förstå den och än mindre sätta sig in i hur det känns.

Tänk att vara en sådan uthållig, smidig varelse med ett överlägset sinne där underbara lustkänslor kan uppstå och växa sig till överväldigande lycka. Skulle inte det vara fantastiskt? Ja, det skulle vara fantastiskt. Jag vet det eftersom jag är denna varelse.

Ja, jag är detta väsen. Mitt sinne och min själ bor i min fulländade kropp. Min kropp och själ är ett, en fantastisk sammansmältning. Den person jag är gör mig fulländad, helt enkelt för att mina tankar och känslor säger det, och eftersom de gör det så måste det vara så. Därmed gör fulländningen mig överlägsen andra eftersom de inte anser sig själva vara fulländade. Ingen är perfekt, heter det ju enligt den allmänna uppfattningen, vilket de ju omöjligt heller kan vara med sina tillkortalommanden.

Jag är aldrig kritisk mot mig själv. Hur skulle jag kunna vara det? Jag har alltså inte negativa tankar om mig själv såsom många andra har om sig själva. Därmed inte sagt att jag inte kan vara ledsen och olycklig, för det kan jag. Jag kan vara mycket, mycket ledsen, förtvivlad och olycklig, men när jag är det så är det inte mig själv det beror på utan omgivningen.

De flesta andra människor har skapade sociala relationer, alltså relationer utanför den närmsta familjen (mor, far, syskon), och avlönade arbeten. Detta är viktigt för de flesta har jag förstått. Genom sina jobb och relationer känner de sig betydelsefulla och älskade och att saker och ting har en mening. För många är uppenbarligen deras jobb ett slags identitet, vilket de skulle känna sig betydelselösa utan. För mig skulle ett jobb aldrig kunna bli min identitet som styr hur jag ser på mig själv. Jag har överhuvudtaget aldrig haft något jobb. Är det inte fantastiskt att vara 30 år och aldrig ha jobbat? Jag har endast haft några praktiker, men de har inte fungerat eftersom jag har känt mig kvävd och fångad på arbetsplatserna. Jag har helt enkelt inte stått ut där. Detta beror på att jag avskyr plikter, att lyda under andra och anpassa sig såsom man måste på en arbetsplats. Jag tycker inte om att ha tider att passa, och när jag hör någon säga att jag ska befinna mig på en viss plats vid en viss tidpunkt tänker jag: ”du bestämmer inte var jag ska befinna mig vid den tiden, det gör jag”. Motivationen rinner av mig då jag ska vara på ett ställe som inte intresserar mig. Flertalet människor finner sig i och uppskattar att gå till sina arbeten, men jag förstår inte hur de står ut med det dag efter dag. Vill de inte känna sig fria och ägna dagarna åt annat än arbete? Uppenbarligen är de av naturen slavar. Själv måste jag ju vara någon slags högstående person, någon som blir försörjd och betjänad av samhället istället för att själv betjäna samhället. Det är underbart att vara någon som inte är en del av samhället, utan istället stå utanför det. Ja, jag står utanför samhället, jag står högt, högt över det.

Inte heller sociala relationer upptar min tid såsom det gör för andra. Ofta ger det mig ingenting att umgås med människor. Jag tycker att de flesta är intetsägande och känner inget behov av att ha dem som vänner. I vuxen ålder har jag överhuvudtaget aldrig haft några vänner och än mindre någon pojkvän. Aldrig heller har jag varit intim med en man. För vem skulle egentligen duga åt någon som jag? Men jag kan bli förälskad. Jag blir det inte lätt eftersom bara ytterst få män attraherar mig. Men när jag väl blir förälskad blir jag det ordentligt. Då betyder ingenting annat något jämfört med förälskelsen och aldrig är mina känslor så starka som då. Jag är övertygad om att dessa starka känslor av förälskelse är livets mening.

Mitt skrivande framöver kommer att handla om allt det som intresserar mig. Jag har förstått att många skriver bloggar, och kan andra som inte har något att säga skriva en blogg måste ju jag som har oändligt mycket att säga kunna göra det! Jag ska alltså skriva om sådant som intresserar mig, men också om sådant som det är av yttersta vikt att andra människor blir upplysta om, nämligen om djuren och deras rätt till hänsyn.

En betydande del av mitt skrivande här kommer att handla om djur och de rättigheter de borde ha. Hur djur behandlas i världen, bland annat inom slakteri- respektive djurförsöksverksamheten är den största orättvisan och moraliska orättrådigheten i dagens samhälle. Jag har genom åren läst en hel del kurser på högskolan, bland annat inom turismvetenskap och inom arkeologi. Jag tycker att det är spännande med gömda skatter, skelett och kvarlevor och ibland drömmer jag om att vara en Indiana Jones eller Indiana Jöns som han heter i Kalle Ankas Pocket som jag dagligen läser. Men det första arkeologiläraren på A-kursen i arkeologi upplyste mig och de andra kursdeltagarna om var att arkeologi inte är så dramatiskt och spännande som i Indiana Jones värld. Om vi nu hade sökt till kursen för att vi drömde om att vara som Indiana Jones, la han skämtsamt till. Uppenbarligen trodde han inte att någon gjort det, men det var ju precis vad jag gjort. Plötsligt tyckte jag inte att arkeologi kändes lika intressant längre och valde senare att läsa statsvetenskap. Jag gjorde det för att det verkade vara det mest intressanta och jag läste ju hellre på högskolan än tvingades jobba. I kurserna lärde jag mig om var makten i samhället finns och om den hyllade ”viktiga” demokratin som jag mer och mer insåg hade brister och var fördärvande i samhället, särskilt för en grupp varelser, nämligen djuren. Jag insåg hur orättrådiga och blinda de demokratiskt valda makthavarna i statsapparaten är som tillåter och blundar för att åtskilliga djur lider och dödas bland annat inom forskningen och inom slakteriverksamheten. Följaktligen borde de inte ha de maktpositioner de har. Sådana maktpositioner borde istället innehas av en rättrådig person med moraliskt gott sinne. Någon, som precis som jag ser världens största orättvisor, grymheter och fel.

Jag kommer här framöver skriva mycket om djurrätt, rättvisa, etik, moral och om makten inom beslutsfattande församlingar såsom regeringar. Jag har en examen i statsvetenskap och mänskliga rättigheter. Med andra ord har jag kunskap om hur stater styrs. Alltså har jag den rätta utbildningen, den rätta inställningen och den rätta personligheten för att vara i en position att tala om hur samhällen och stater borde se ut och styras världen över.

Hur djur behandlas engagerar mig oerhört mycket, men jag kommer också att skriva om mina intressen som utgörs av löpning, böcker, film och det underbara solandet och badandet och allt det som det innefattar. Och naturligtvis också om hur det är att vara någon som jag, så annorlunda andra människor, så överlägsen andra människor!

IMG_0213