Den underbaraste platsen

I världen finns fantastiska platser och jag skulle vilja se och uppleva dem alla. Det finns vackra, vita stränder där jag skulle vilja ligga och sola i det starka solskenet, smekt av varma vindar. När min kropp är ordentligt upphettad och droppar av svett springer jag ut i det glittrande, turkosa vattnet och låter vågorna skölja över mig. Jag skådar ut över det oändliga havet. Bakom mig är stranden med sin kritvita sand och vajande palmer. Alltihop är fantastiskt vackert.
Det finns uråldriga berg formade av tidens gång och jag skulle vilja klättra i dem, ta mig upp på klippor och stå där och blicka ut över storslagna landskap med skog och dalar. Jag skulle vandra ner i dalarna och in i de väldiga skogarna.
Jag drömmer om bergiga, karga kustlandskap. Jag skulle vilja vara där och se och höra vågorna ryta och slå mot de höga klipporna.
Jag vill springa med vinden över väldiga sanddyner liknande öken.
Jag vill uppleva djungelns pulserande liv och känna dess fuktiga lufts väta mot min hud.
Jag vill uppleva hisnande snöklädda berg och vidder som gnistrar förblindande vita i solsken.
Jag fantiserar om att leva på platser där mänsklig bebyggelse och civilisation är avlägsen. På en tropisk ö någonstans ute i ett oändligt hav. Där sanden är vit och vågorna skummande, och där vegetationen utgörs av frodiga växter och vajande höga palmer. Där finns frukt i överflöd att äta. Det vore härligt att leva där, föreställer jag mig. Att hela dagarna sola på den vita sandstranden och bada i det turkosa vattnet. Ja, det vore härligt. Men att vara där tillsammans med honom skulle vara underbart.
Jag drömmer om att bo i en liten stuga i ett kargt kustlandskap där bergen reser sig höga. Att vandra där och höra det rytande havet slå mot klipporna och låta sinnet förenas med naturens mäktiga element skulle vara berusande härligt. Men att leva där tillsammans med honom skulle vara fantastiskt. Att vandra där vid hans sida skulle vara underbart.
Ibland drömmer jag om att bo i en liten stuga i ett ensligt snölandskap. Att se de gnistrande vita snövidderna om dagen och om natten höra vindarna vina över dem och vargarnas ylande skulle vara rofyllt. Det skulle vara kallt, men ändå mysigt att kura ihop sig under filtar i stugan. Men om han var där med mig och jag var omsluten av hans armar skulle det vara underbart.
Det finns många platser som jag skulle vilja resa till, både mer orörda platser långt från civilisationen, och till platser där det finns stora städer. Jag har besökt en del ställen, bland andra Kreta, Rom och Rimini i Italien, Franska Rivieran, Barcelona i Spanien, Miami i Florida, och senast den italienska vackra ön Sardinien. Jag skulle gärna besöka alla dessa platser igen, men framförallt Miami och Sardinien. Miami är ett resmål som har nästan allt man kan önska sig; en kritvit, lång sandstrand och en stor spännande stad full av lyx och aktiviteter i överflöd. Staden ryktas ha hög brottslighet och mycket droger i omlopp vilket kanske ses som något negativt av många, men inte av mig. Jag lockas inte av droger eller andra berusningsmedel. Jag har överhuvudtaget aldrig rökt en enda cigarett eller någonsin provsmakat alkohol. Och jag behöver inte vara rädd för någon brottsling eller någon annan om jag är ute och går på kvällen som det varnas för att man inte ska göra ensam i en stad som Miami. Jag behöver ju bara springa för att komma undan. Vilken brottsling eller annan person skulle hinna ifatt mig? Ingen.
Den italienska ön Sardinien är underbart vacker. Där finns berg som är hisnande höga och sluttar ner mot det turkosa, klara havet. Den vackra orten Porto Cervo på nordöstra sidan av ön är full av fina, lyxiga hus och villor, och i dess hamn finns massor av stora, fina båtar, många av dem ditseglade från andra delar av världen. Det vore härligt att bo i ett utav husen och om dagarna åka i en utav de stora båtarna ut på det glittrande, turkosa Medelhavet. Ja, att ligga där och sola på båtens däck och sedan hoppa i havet för att svalka sig skulle verkligen vara härligt, och sedan jag kom hem från Sardinien drömmer jag ofta om sådana härliga dagar. Men om han var där med mig skulle det vara underbart.
Jag längtar alltmer efter att åka till Hawaii och uppleva den djungelliknande växtligheten, de höga bergen och framförallt stränderna och de väldiga vågorna. Jag skulle vilja lära mig surfa där. Det skulle vara en härlig upplevelse att stå på en surfbräda och känna vindarna svepa runt mig, men det skulle vara underbart, fullkomligt fantastiskt om han stod där bakom mig.
Jag vill besöka Loch Ness – sjön i Skottland. Jag är mycket, mycket fascinerad av Loch Ness – odjuret, Nessie, som det kallas. Nessie sägs vara ett urtidsdjur som levt kvar sedan dinosauriernas tid i den kalla, djupa sjön och ibland skymtats av människor. Bara tanken får det att kittla inom mig. Tänk så oerhört spännande det skulle vara att åka i en liten roddbåt där ute på sjön i väntan på att Nessie ska dyka upp! Men om han var där med mig skulle det vara fantastiskt. Underbart. Men det skulle vara fantastiskt att vara på vilken plats som helst om han var där med mig. Ingenting skulle vara så underbart som att vara i hans famn, omsluten av hans armar. Det skulle vara den underbaraste platsen.

image

image

image

En buffé av orätter

”The big five” är en jägarterm för fem stora vilda djur som lever på Afrikas savanner. Dessa djur utgörs av lejon, leopard, elefant, noshörning och afrikansk buffel, och de jagades under så kallad storviltsjakt. Förr ansågs de här djuren som de svåraste och farligaste djuren att jaga på den afrikanska savannen och stod högst upp på flertalet jägares önskelista på djur att skjuta. Man såg det som mycket prestigefyllt att lyckas döda dem. Även idag finns det jägare som önskar jaga och döda ”the big five” för prestigens skull. Men naturligtvis är det inte och har aldrig varit prestigefyllt att jaga och döda dessa djur. Det är bara fegt att som jägare sitta gömd med sitt gevär eller annat vapen för att sedan skjuta. Utan sina vapen skulle jägaren inte ha en chans mot dessa djur. Elefanten skulle trampa ihjäl honom, noshörningen skulle stånga ihjäl honom, buffeln skulle sparka ihjäl honom, lejonet skulle slita upp hans mage och leoparden skulle slita upp hans strupe. En del människor hävdar att det inte är fel att jaga, för även djuren jagar ju och dödar varandra. Många rovdjur anses blodtörstiga eftersom de dödar, men de är tvungna att döda eller svälta. Människor däremot dödar djur för sportens skull, av nyfikenhet, för att försköna sina kroppar och för att behaga sina smaklökar. Djur saknar förmåga att reflektera moraliskt över vad som är rätt och fel. Instinktivt dödar de för födan och därför kan de inte hållas ansvariga eller klandervärda för det de gör. Men människor kan hållas ansvariga för det de gör. De är, som flertalet filosofiska tänkare hävdat, utrustade med förnuft och kan reflektera moraliskt över vad som är rätt och fel. Men trots det dödar människor och utsätter andra levande varelser för lidande.

Nej, det är verkligen inte prestigefyllt att jaga och döda djur. Men det skulle vara mycket prestigefyllt att jaga och omvända ”The evil three” och de aktörer i samhället som samverkar med dem. ”The evil three” utgörs av djurförsökare, slaktare och jägare. Utöver dessa finns det också andra aktörer i samhället som samverkar med dem, till exempel kockar som använder slaktarens produkter. Genom sina verksamheter och sitt handlande medverkar de till att åtskilliga djur lider och dödas. En utav dessa aktörer är Per Morberg som både är jägare och kock, det vill säga, han dödar alltså själv djur och stödjer även slakteriverksamheten genom att förespråka och använda kött i sina recept och kokböcker i och med sitt yrke som kock. Per Morberg är även skådespelare, och för den stora allmänheten är han mest känd för sina roller på film och TV. Bland annat har han spelat psykopaten Viggo i tv-serien Rederiet. När jag var yngre följde jag denna tv-serie och tyckte att Viggo var mycket otäck och skrämmande, men vad jag då inte visste var att skådespelaren bakom rollen är betydligt mer otäck i verkligheten än på TV som sin karaktär Viggo. Denna skådespelare borde inte heta Per Morberg, utan Per Mordberg. För han dödar likt en mördare. Med sina vapen tar han liv då han beger sig ut i skog och mark och skjuter djur.
I sin bok ”Morberg jagar och lagar” beskriver Per Morberg hur han jagar och sedan tillagar olika rätter av de skjutna djuren. Han beskriver bland annat hur han sitter och spanar efter vildsvin och under tiden ser andra djur röra sig. Han beskriver naturen runtomkring på ett nästan romantiskt sätt. Kan han då inte se att djuren som rör sig där är del utav denna vackra natur? Hur kan han förmå sig till att fördärva dem genom att skjuta dem? Men det kan han uppenbarligen, för sedan beskriver han hur han ser ett vildsvin och möter dess blick och sedan skjuter det så att skottet tar rakt över vänster öga. Samma öga som han just sett in i och där det fanns liv som borde ha gjort honom oförmögen att skjuta. Strax efter skjuter han ett årsgammalt vildsvin. Det är obegripligt hur han kan ta detta unga djurs liv, och dessutom bara av anledningen att få jaga och laga lite annorlunda maträtter. Maträtter som absolut inte är livsnödvändiga för honom eller någon annan.
Per Morberg hävdar i sin bok att jägare alltid eftersträvar att de vilda djuren ska falla och dö omedelbart, men att det trots allt händer att skottet inte sitter där det ska så att jägaren måste avlossa ytterligare skott. Han erkänner att det händer att djur blir skadskjutna och ger sig iväg i sina plågor. Är den spänning eller vad jakten nu ger Per Morberg och andra jägare verkligen värd risken att utsätta ett djur, en levande, förnimmande varelse för oerhörda plågor och skräck? Är jakten värd så mycket att den kan rättfärdiga att djuren berövas sina liv? Nej, det är den inte. Inga av de skäl som jägare har för att jaga kan någonsin rättfärdiga det.
Per Morberg beskriver hur hustrun och han ska jaga duvor. Hans hustru är med andra ord också jägare, och när jag läser det tänker jag att finns det någonting mer okvinnligt och rått än att jaga och skjuta djur. Många män tycker att till exempel kvinnliga fotbollspelare och kvinnliga kroppsbyggare är okvinnliga, men det är de inte i jämförelse med de kvinnor som bär gevär och skjuter djur. Dessa kvinnor har dragits med i männens tyranni mot djuren. De handlar som männen, de har blivit som männen.
I boken nämner Per Morberg att han har skjutit duvor i Sydafrika. Han beskriver att himlen blev mörk av alla tusentals duvor som trängdes i luften och att de föll som manna från himlen varje gång han tryckte av bössan. Istället för att skjuta duvor borde Per Morberg hellre ägna sig åt det som han tyckte att de fallande duvorna liknade; manna. Han kan ju försöka laga mannagrynsgröt, det vill säga om han nu klarar laga någon maträtt utan kött.
Morberg skriver lite om sin kompis Gris-Klas som födde upp grisar och skickade till slakt samt också jagade vildsvin. Morberg hävdar att denne Gris-Klas kan det mesta om grisar och vildsvin efter sina år som grisbonde. Men uppenbarligen lärde han sig inte det viktigaste om dessa djur; att de är levande varelser som är levnadsglada och som ska visas hänsyn och tillåtas vara i livet.
”Fåglar som kommer i tusental är inte bara en Hitchcock-upplevelse, de förstör för bönderna också. Därför bedriver man skyddsjakt på bland annat kajor och duvor.” Så skriver Per Morberg. Tycker han då också att det ska bedrivas jakt på människor, till exempel flyktingar som kommer i mängder till Sverige och andra länder? De ställer ju till problem för myndigheterna i och med att myndigheterna får svårt att ta hand om dem med avseende på till exempel boende.
Per Morberg skriver att han ibland fantiserar om skogens själ. Han menar att skogen är en annan värld och att det gäller att se det och uppleva närvaron av allt liv som finns där. Han har verkligen rätt i att skogen pulserar av liv. Växternas liv, djurens liv. Skogen är djurens värld och ingen människa borde inkräkta på den så som jägare gör då de är där och skjuter djur. Istället borde man sträva efter att bli en del av den genom att bara vara där och med alla sina sinnen uppleva närvaron av livet.
Morberg beskriver också hur det är att jaga bock. Han skriver att han har en del ”troféer” i form av råbockarnas horn. Frågan är hur han och andra trofejägare överhuvudtaget kan se det som en trofé att döda ett oskyldigt djur och ta deras kroppsdelar? Hornen är bockens stolthet och kan aldrig bli jägarens stolthet.

I ett stycke i boken redogör Per Morberg för ”kunglig jakt” och skriver att Sveriges nuvarande kung är en skicklig jägare, och när jag läser det tänker jag att sådana män inte borde vara kungar överhuvudtaget, för det finns inget kungligt i att döda djur för sportens skull. Den nuvarande kungen ska visst inte vara så intelligent, har jag hört, och det är han uppenbarligen inte. I detta stycke i boken nämner Morberg också att jägarna har ett skyddshelgon, Hubertus. Hur kan de ha det? Det finns inget helgonlikt i att jaga djur. Morberg avslutar stycket om den kungliga jakten med att nämna att det efter en sådan här jakt kan ligga uppemot femtio djur på slottsbacken. Detta kan liknas vid ett massmord som kungen och hans män begått, men den tanken slår förstås inte en trångsynt person som Morberg.

Att nedlägga sin första älg är stort, hävdar Morberg. Älgen är ju ett stort djur, skogens konung. Utan sina vapen skulle Per Morberg och andra jägare inte ha en chans mot detta ståtliga djur. Så det är väl klart att Morberg tycker att det är stort att nedlägga en älg. Det får väl honom och hans gelikar att känna sig starka och överlägsna, men det är ju en mycket falsk bild de får av sig själva; i själva verket är de svaga och underlägsna.

Per Morberg har skjutit åtskilliga djur och lagat olika maträtter av deras kött, men säkerligen är det inte bara för att kunna prova på att laga olika maträtter som han jagar och skjuter djur. Nej, uppenbarligen tycker han om själva jagandet i sig, precis som så många andra jägare gör. Att skjuta och se djuret falla till marken. Varför skulle han annars skjuta en varghona som han skriver att han gjorde när han var i Slovakien och jagade? Han skriver att vargen utgjorde en fulländad syn där den löpte fram och att han kände sig förenad med den. Varför lyfter han då bössan och skjuter vargen rakt genom huvudet? Är det så man agerar då man tycker att någon eller någonting är fulländat? Nej, jag skulle aldrig göra det, men kanske sådana som Per Morberg gör det. Kanske har Morberg verkligen en förvriden uppfattning om saker och ting, precis som sin psykopatiske rollfigur Viggo i Rederiet.

I sista kapitlet i sin bok beskriver Morberg jakt i Afrika. Han skriver att ljuset, ljuden, luften och djuren där sätter igång känslorna. Ja, hursomhelst så sätter Afrika inte igång några välvilliga känslor hos honom. Han är där för att skjuta en mängd olika djurarter, säkerligen just för att inför sig själv och andra kunna rada upp hur många olika afrikanska djur han dödat. Bland annat skjuter han en elandantilop. Han skriver att den påminner om sagans enhörning och att känslan är melankolisk när han har skjutit den och sitter där vid dess döda kropp. Innerst inne vet han kanske att det är fel att döda detta djur. Hursomhelst, om nu elandantilopen är sagans enhörning så är Per Morberg en utav sagans ondskefulla karaktärer, och som alla vet så förlorar ondskan i sagans slut. Förr eller senare kommer Morberg och hans gelikar att göra det.

Morberg avslutar med att säga att han äter nästan allt kött, men poängterar att djur som har haft det bra i livet är roligare att äta. Många människor resonerar så, men detta är inget annat än en dålig ursäkt för att fortsätta äta kött och som i jägarnas fall fortsätta skjuta djur. Tycker Morberg och hans gelikar då att det är okej att döda människor bara de har haft det bra i livet? Antagligen inte. Vad Morberg och andra med honom borde försöka inse är att dödandet, att ta liv, är fel i sig. Om Morberg och andra jägare nu absolut måste utöva sitt intresse att skjuta, varför inte då nöja sig med att spela ett våldsamt tv-spel eller dataspel? Där kan de skjuta hur mycket de vill, och så behöver de ju inte ens gå utanför dörren.

I Morbergs bok finns många vackra landskapsbilder. Det enda som förstör dem är Per Morberg och hans bössa. Det finns också en mängd recept på kötträtter i boken, men hur goda de än ser ut så är de ingenting annat än orätter. Hela boken utgör en buffé av orätter.

Morberg säger att jakt handlar om mer än att bara skaffa mat. Ja, det handlar väl om en morddrift. Varför inte döpa om sig till Per Mordberg?