Okränkbart liv

I världen finns osämja, konflikter och grymheter som innebär lidande för åtskilliga individer. Jag har tidigare skrivit om hur felaktigt, orätt och grymt djur behandlas då de skickas till slakt för att möta sin död, då de utsätts för plågsamma experiment i forskningslaboratorierna och då de jagas och skjuts ihjäl. Men också åtskilliga människor världen över är utsatta för stort lidande, grymheter och död. Detta beror på osämja och konflikter mellan grupper av människor. Kärnan till denna osämja och dessa konflikter är människors och gruppers olika uppfattningar om saker och ting, och i många fall grundar sig dessa uppfattningar i kulturers och religioners normer, regler och sedvänjor, och även på att människor tillhör olika religiösa och kulturella grupper som gör anspråk på territorium och landytor. Det har till exempel länge varit konflikter mellan judar och muslimer om landet Israel som muslimerna menar att judarna orättvist blev tilldelade efter andra världskriget av segermakterna, medan åtskilliga muslimer tvingades lämna sina hem. Sedan dess har många muslimer varit fulla av bitterhet och hämndbegär och strävat efter att ta tillbaka Israel och göra landet till sin stat. Grupper av radikala islamister har växt fram och de har också hyst agg och ilska mot flera västländer, framförallt USA och deras militära närvaro i områden där dessa radikala islamister verkat för att ta över territorium. Det har lett till åtskilliga våldsdåd och död. Rebellgrupper och terrororganisationer har växt fram. IS, Islamiska Staten, bildad 2006, är en sådan. IS har utfört brutala terrordåd i Irak och attackerat amerikanska styrkor och Iraks regering. Målet för IS är att bilda en stat med en enda religiös och politisk ledare som styr med islamisk sharialag. Under 2013-2014 gjorde IS stora framryckningar och erövrade stora landområden i Irak och i Syrien genom brutala våldsdåd och terror, bland annat korsfästningar, halshuggningar och massmord. Grupper med andra religiösa övertygelser så som till exempel kristna, har haft att välja på att konvertera till islam, fly eller bli dödade. Motståndare till IS, bland andra irakiska militären och de länder som anslutit till USA:s koalition mot IS, försöker i dagsläget bekämpa och sätta stopp för IS genom flyganfall och bombningar. IS svarar med att genomföra brutala terrorattentat, nu senast i Paris där 129 människor dödades. Frankrike och Ryssland har svarat med att mer eller mindre förklara krig mot IS, och flera EU-länder och USA ska bistå med ytterligare militära styrkor. IS i sin tur hävdar att dåden i Paris bara är början på en storm, och hotar med att liknande dåd kommer att drabba alla länder som attackerar dem.

IS är ett exempel på en grupp människor som handlar i sin religions namn och på så sätt rättfärdigar sina våldshandlingar. Genom historiens gång har många grupper rättfärdigat sina handlingar och våldsdåd genom att hänvisa till sin religiösa övertygelse. Bland annat de kristna har gjort detta under korstågen då deras syfte var att omvända andra människor med andra trosuppfattningar till kristendomen.

Åtskilliga människor har alltså handlat och handlar i sina religioners namn. De följer religionens och kulturens normer och regler och rättfärdigar på så sätt sina handlingar och sitt samhälles styrelseskick. Ofta krockar olika religiösa och kulturella normer hos olika folkslag och religiösa grupper med varandra, och konflikter och osämja uppstår. Man har helt enkelt olika uppfattningar om saker och ting, och många gånger hävdas att de normer, regler och sedvänjor som motståndaren handlar i enlighet med är fel och orätta.

Inga kulturella och religiösa normer, regler och sedvänjor kan någonsin rättfärdigas om de innebär lidande och död för individer. Liv, allt liv, såväl människors som djurs liv, ska betraktas som värdefullt och okränkbart. Normer, regler, sedvänjor och hela samhällens styrelseskick som kränker liv, som förtrycker individer bör inte existera. Endast de religiösa och kulturella normer, regler och sedvänjor som inte medför skada, lidande och död för någon individ bör vara tillåtna att praktisera. Oenigheter och konflikter mellan grupper med olika kulturella och religiösa uppfattningar löses genom att minimera lidande och främja det som är mest gynnsamt för inblandade individer. Man ska alltså alltid först och främst ta hänsyn till den eller de som lider eller missgynnas mest i en situation på grund av normer, regler och bestämmelser i religioner, kulturer och samhällen. Detta är det enda rätta, och bör vara en universell rättsregel som följs av alla. Denna regel bör stå över alla religiösa och kulturella normer och bestämmelser just av anledningen att den är det rätta, det sanna och livsbefrämjande. I västvärlden bör man till exempel angående djurförsök se till djurens lidande snarare än till människans och samhällets nytta av dem. I denna fråga blir alltså djurens lidande det primära att ta hänsyn till medan samhällets nytta av försöken blir det sekundära. Med andra ord måste försöksdjurens intressen av att slippa lidande i forskningsexperimenten sättas före samhällets intressen av djurtestade produkter som det dessutom finns alternativa metoder till. Likaså måste människors intresse av att leva utan att vara förtryckta och hotade till livet av terrorgrupper som IS sättas före dessa gruppers strävan efter att omvända dem till deras religiösa övertygelser. Det är hos de förtryckta människorna som lidandet finns, inte hos terrorgruppen som istället är angriparen liksom stora delar av världens samhällen är angriparen i sitt förtryck av åtskilliga djur. Därför bör motsättningar mellan förtryckta människor och extremistgrupper som IS naturligtvis lösas genom att ta hänsyn till de förtrycktas intressen och inte extremistgruppens. IS mål är ju i grund och botten att skapa en islamisk stat och detta intresse kan inte anses vara viktigare än att människor lider i förtryck. Dessutom är det ju fullt möjligt att lösa konflikten mellan IS med deras krav på en egen stat och resten av världen utan vare sig terrorattentat och förtryck från IS sida och flygbombningar från USA, Ryssland, Frankrike och resten av EU. Jag, som uppenbarligen är en av få klarsynta personer här i världen, ser ju naturligtvis denna möjlighet, men det gör ju självklart inte de trångsynta så kallade ”ledarna”, de som styr sina länder och grupper och mer eller mindre förklarar krig. Det kommer ju bara innebära ännu mer lidande och död för alla, men det kanske vare sig Obama, Hollande, Putin, Löfven eller IS-ledarna inser. Man kan ju inte direkt påstå att någon av dem verkar särskilt smart eller har förmåga att tänka utanför sandlådenivån där man kastar sand på varandra för att lösa konflikter.

IS handlar fel och kränker liv genom sitt brutala handlande, men västvärlden borde inte gå till militär attack mot dem, utan istället borde man komma överens om ett territorium där IS och andra som sympatiserar med dem kan upprätta sin islamiska stat. Där kan de leva och utöva de lagar de vill. En stat där bara de som frivilligt vill lever och tar del av, det vill säga att inga andra ska tvingas leva där och bli förtryckta. En sådan lösning skulle inte vara till skada för någon. IS skulle inte längre ha någon anledning att terrorisera sin omgivning och västländerna skulle inte ha någon anledning att bomba dem, och följaktligen skulle mycket våld upphöra och liv sparas. Man borde ha möten om detta istället för att planera hur man bäst ska förgöra varandra. Det är fel att möta våld med våld, för det leder bara till ännu mer våld och hat med följden att åtskilliga civila oskyldiga människor drabbas. Istället måste människors grundläggande synsätt ändras. Liv, alla individers liv, måste betraktas som värdefullt och okränkbart. Endast så försvinner hat, ondska och grymheter.

Människor världen över borde överhuvudtaget göra sig fria från religiösa och kulturella föreställningar och övertygelser. Det är ju dessa som ofta är roten till det onda och grymma här i världen. Den västerländska kulturen tillåter ju grymheter som djurförsök, jakt och slakt. Istället bör människor se in i sig själva, in i sitt innersta väsen. Man bör sätta tron till sig själv istället för att bara följa i strömmen och vara som en slav åt religionen, kulturen och samhället och dess normer, sedvänjor och regler som i många fall är fel och orätta och leder till lidande. Med andra ord bör människor tänka själva istället för att mer eller mindre blint förlita sig på och följa redan etablerade regler och bestämmelser, skapade av förlegade uppfattningar och trosföreställningar. Oavsett vem man är, är det enda rätta att sträva efter liv, att hylla det. Att låta sitt eget och andras liv fyllas av lycka. Livet, allt liv, måste ses som okränkbart och värdefullt. Livet har en högre mening än religioner, kulturer och trosövertygelser. En högre mening som alla levande individer har gemensamt; att känna kärlek, att uppleva lycka, att uppleva förälskelse. Många människor känner sig kanske nöjda av att leva efter kulturella och religiösa normer och regler och av att ingå i en större gemenskap som de tycker ger deras liv mening och betydelse. De känner att de tar del av och uppfyller en viktig plikt, men sådana känslor går aldrig att jämföra med känslan av den största lyckan; glädjen av att känna kärlek och förälskelse.

Religion och kultur är ingenting naturligt. Ingen är född med en religiös eller kulturell övertygelse, men alla är födda med förmågan att känna lycka, kärlek och förälskelse, som står högt, högt över det hat och den känslokyla för andra individers lidanden som åtskilliga människor låter sina sinnen uppfyllas och förgiftas av. Det är denna lycka, kärlek och förälskelse som man bör sträva efter, för den finns för alla. Kanske är den svår att finna, men man får aldrig, aldrig ge upp hoppet om den.

Värna om livet. Allt liv. Det innebär bland annat att västvärlden bör eliminera det förtryck och lidande som åtskilliga djur inom till exempel djurförsöksverksamheten och inom jakt och slakt är utsatta för. Genom  att låta detta fortgå kränker de liv och utsätter individer för lidande och död, liksom de radikala islamister i terrororganisationer som IS gör då de förtrycker, dödar och utsätter andra människor för sin terror. Instinktivt vet flertalet människor att det är fel att utsätta andra varelser för lidande och död, men mångas sinnen och hela tankevärldar är fördunklade av kulturers, religioners och samhällens normer och föreställningar om rätt och fel.

Jag önskar verkligen att det fanns en moraliskt rättrådig och allsmäktig ledare som tog hand om hela världen. Någon som värnar om liv och som står högt, högt över hatfyllda terrorister och dubbelmoraliska demokratiska ledare. Någon som Trollälvan. Då skulle inte ondska och grymheter existera.

Light like a feather

The lighter one is, the lighter everything becomes. As I previously mentioned I am very light-weighty; 167 centimetres tall and weigh 44 kilos. This make it very easy for me to run. I feel light like a butterfly and free like a bird, like one with my own body. That is a wonderful feeling which most people certainly never ever have experienced. But many people are of the opinion that I weigh too little, that I am thin and they think I am suffering from an eating disorder. By all means they can consider my eating behavior being abnormal. However, it is different from their ”normal” eating with breakfast, lunch and dinner and the two indispensable snacks between the meals to keep the blood sugar on an even level so they do not fall for the fearful sugar pitfalls that are everywhere. But I am not suffering from an eating disorder. I am enjoying one. Hunger leads to a euphoric state and is a pleasant feeling that build up expectation for the dinner that I once a day eat. Most people eat many times a day and destroy the ravenous hunger. People seem to be afraid of being hungry. Most ones consider hunger, fasting and low weight as something negative, but it is not. Fasting during periods is good for the body, and a low weight is good, and not only because it becomes easier to run. It also leads to a longer life. The oldest and most healthy people in the world are aboriginal people who are a little underweighty. A low weight and periodic fasting make the metabolism slow down to low heat. By experts this usually are seen as something negative, and lots of wellness-papers tell about how to hurry up the metabolism and with that the fat-burning. The celebrities in Hollywood prove one method after the other to hurry up their metabolism. But it is not positive with a rapid metabolism and the reason of that simply is that a slow metabolism make the body spare its resources and the functions of the body be slower. In other words the body can be said to go on low heat. In that way organs such as digestive organs and liver are spared since they do not have to work so hard. That is to say, the body and the organs do not be weared out that quickly as they otherwise would have been continuously working harder. A slow metabolism keeps the body young longer. Many people strive for youth. The rich and famous celebrities of Hollywood do lots of things to look young. Among other things they let do plastic surgical operations, and use lots of preparations to hurry up the metabolism in order not to gain weight. But if they want to keep themselves young both on the inside and the outside they shall slow down the metabolism by eating small amounts of calories. Then they do not have to spend money on expensive plastic surgical operations and on other methods. But yet it is possible they think they need to be operated. Obviously everyone is not that content with their look as I am with mine, which is fully understandably; they do not look like me!

122

Perfect personality

As I mentioned before I have never been working or been employed anywhere during the thirty years I have lived. It is a very satisfying feeling knowing I have not done that, that I have not been slaving for other people. Instead I have been free doing what I want. Such things that are important. As mentioned before, I hate duties and obeying other people, not to speak about being punctual. Just by thinking of situations that have to do with places of work gives me a feeling of not stand it. While most people have work as one of the most important priorities in life, I shun everything about work. I want to be free and decide how to spend my time, not adapting myself to other people’s rules. I am no slave by nature, which obviously most other people are.

I get money for my providing by the government services, and in order having the right to get that the employment office has demanded   me testing to work, and I have agree to that since I have known that the trial of work would not be for long. On the place of work where I was going to test to work I spent about two hours. I did not feel motivated at all. I felt restless and imprisoned so I simply walked out from there, out to the freedom. But the people at the employment office did not understand my acting, so I had to explain my feelings of not being motivated and feelings of being imprisoned on places of work. Of course average, ordinary people like the persons at the employment office cannot understand my strong feelings since I am of another kind of being than they. Therefore they wanted me to talk to a psychiatrist in order to clear up everything. I got to know that the psychiatrist could make a diagnosis on me that would relieve me from work if he would consider that necessary. When I later got a time with a psychiatrist i went there with a feeling that everything went exactly in the direction I wanted. I met the psychiatrist, a big, clumsy man, who gave me questionnaires to fill in. They were about different things, among other things agony, self-esteem, relations to others, and together it all composed a test of personality which would tell about my type of personality and my mental health. I filled in the questionnaires and came back a few days later when the psychiatrist had read the answers. Now we were going to talk. He avsked me questions like them in the questionnaires, among other things if I felt different to other people, which I said I did. Then he said I was different other people. Of course I am, I thought, I am superior to You and everyone else. He also avsked however I was able feeling interest, joy and belief in the future (he tried to find out however I was depressed or not), and how my ambitions in life looked like. I answered that yes, I am able feeling joy, interest and belief in future since in the world there are beautiful beaches where I can be lying down sunning myself. He looked at me without comment on my answer, and I thought: To you, mister Psychiatrist, maybe it would not be very delighted lying down on a beach in the heat, since with that clumsy, untrained body maybe instead it becomes straining. Yes, maybe there is a risk your heart stops beating.

Then I was going to tell about my plans for the future. I told I maybe have plans of being a professional runner, get my novel published in USA, and for the money it would give, buying a beach-house and also liberate every animal that is suffering in the world. I also mentioned I am going to change people’s approach about animals and their rights so that everyone realize how very wrong animals are treated within activities such as animal testing, slaughter and hunting, which will lead to that it will be forbidden that animals are exposed to suffering and death. The psychiatrist told me I was very unrealistic, and then I thought it is he and other people that do not have any dreams and ambitions. They confine themselves with their jobs and average swede-life.

The psychiatrist went on saying that I am not taking responsibility for such things that one as adult should take responsibility for, among other things one’s providing. Neither it is good not having any relations besides the closest family, he also said, meaning it is not good and normal standing outside society living like a lonesome wolf in one’s own closed world. He draw a conclusion I was very different to other people since I wanted to live outside society and fellowship. Then I asked him if he would not find it good being free from job and duties and instead doing what he wanted. Then he said he likes his job and that he likes people which obviously I did not seem doing. I think most people are vacant and boring, I told him. It gives me not much being together with them. More than the satisfaction of feeling how enormously superior to them I am, I thought listening to the psychiatrist’s coughs, a sign of faulty health, which I myself do not have. I am never ever sick.

After the conversation the psychiatrist gave me a diagnosis which he also would send to the people at the employment office so they would have to consider about it. He told me I radiated anxiety, restlessness and agony, that I am antisocial and accordingly have difficulties adapting to society and demands like for example work, and also that I have difficult having relations to other people. According to him I have two diagnoses: general agony and a mental disorder of personality. He told me I have big problems and that he understand I do not officiate on a work together with other people. He said to me to eat medicin and also to go in therapy in order to better be able adapting me to society and other people. Then I said I do not want to be like other people. They just are ordinary average swedes. Unika them I do not want to be part of society.

Before I went from there the psychiatrist said to me to take care of me. I smiled and told him I always do. Inwardly I thought it is he who should take care of himself better since it is he who is sittning there coughing, not I. Obviously he needs a running stroll that clears his lungs of phlegm. But probably he does not manage running more than about hundred metres, and certainly not faster than walking-speed.

When I went from the consultation rooms I was thinking that the psychiatrist gave me a wrong diagnosis. I have not a mental disorder of personality but a perfection of personality.

067

 

Kvinnlig makt

Att känna vinden och solstrålarna mot sin nakna hud är en underbar känsla. Det är fantastiskt att springa endast iklädd bikini, blottad för sol och vind, lätt som en fjäder, men med ett hjärta starkt som en oxe. Jag älskar att göra detta, och jag älskar att ligga utsträckt på stranden och känna solens hetta mot min kropp. Men som jag tidigare nämnt blev polisen närmast hysterisk när jag sprang klädd i bikini på Franska Rivieran. Enligt deras sydeuropeiska katolska normer är det väl mer eller mindre förbjudet. De tycker inte heller om att man solar topless så som jag gör. Denna syn finns i många länder och inom många kulturer och religioner; kvinnor ska skyla sin kropp. Genom historiens gång har denna syn på kvinnans kropp rått bland annat bland katoliker och muslimer, och den råder fortfarande mer eller mindre bland dem och i stort sett i hela världen, även i den ”utvecklade” västvärlden som anser sig gjort sig fri från gamla förlegade synsätt, vilket den långtifrån har gjort.

Varför har samhällena varit och är av denna uppfattning? Varför har och är katolska och muslimska män och även andra män samt också säkerligen en hel del kvinnor varit och är av uppfattningen att kvinnokroppen ska skylas? För med största sannolikhet har dessa män varit och är egentligen i själva verket mycket intresserade av kvinnokroppen. De finner nog den nakna kvinnokroppen betydligt intressantare än det mesta annat, däribland sina arbeten, företag, samhället och sina gudar. Och det är ju inte så konstigt att den nakna kvinnokroppen är intressantare och mer fascinerande än till exempel den kristna guden. När jag föreställer mig kristendomens Gud ser jag honom som en träig och gammal, sur gubbe. Han är ju inte som den enda sanna guden, solen, som är het och allsmäktig.

I bland annat de muslimska länderna är de rådande normerna att kvinnokroppen ska skylas. Muslimska kvinnor är överhuvudtaget mycket styrda av männen. De är förtryckta, hävdas det av västvärlden, och det är de, och det är fel att de är det. Men i västvärlden har genom historien rått och råder mer eller mindre samma grundsyn på kvinnokroppen; den ska skylas. Kvinnor som är lättklädda eller avklädda eller nakna inför allmänheten, till exempel på bilder, anses av många göra fel och vara dåliga förebilder för andra kvinnor. De anses alltså göra fel då de visar sig utan kläder. Men folk som anser detta, hur tänker de här? Tycker man att det är rätt och riktigt och att en kvinna är en god förebild då hon istället skyler sin kropp, som om det skulle vara något fel på den, något att dölja och skämmas för? De kvinnor som tar av sig är inte de dåliga förebilderna eller de som gör fel. Med sitt avklädande visar de att den kvinnliga kroppen inte behöver vara skyld bara för att världens inskränkta och trångsynta samhällsnormer säger så. De visar att de tycker om sina kroppar, medan de kvinnor som av samhället anses som goda förebilder och som uttalat inte skulle klä av sig då de anser det vara ”billigt” kan tolkas som om de är av uppfattningen att den nakna kroppen bör skylas som om det skulle vara något fel på den. De är inte några goda förebilder, utan personer som likt så många andra är fast i samhällets inskränkta och trångsynta normer. I de västerländska samhällena uppmanas det samtidigt mer och mer att man ska tycka om och var nöjd med sin kropp. Då bör det ju inte samtidigt sändas ut signaler att det är fel och ”billigt” att kvinnor visar sig avklädda som om det skulle vara något fel och förargelseväckande med deras kroppar. Det blir ett slags dubbelmoraliskt budskap. Men det är ju sådant det västerländska samhället i flera avseenden är; fullt av dubbelmoral.

Uppenbarligen upprör och berör en kvinnlig kropp mer än vad en manlig avklädd kropp gör, men detta borde inte ses som något negativt av kvinnor. Det finns kvinnor som med sina kvinnliga väsen och sina kroppar är vackra, mystiska och tilldragande likt sagovarelser medan flertalet män är slätstrukna med sin rationalitet och oromantiska sinne. Den kvinnliga varelsen i sig själv väcker känslor och berör och upprör, medan de flesta män inte gör det, utan istället är neutrala och närmast tråkiga i all sin rationalism och sitt slavande under samhällsnormerna. Det är antagligen för att kvinnor i alla tider och samhällen har kittlat mäns fantasi och väckt deras längtan, drömmar och känslor som män och samhällena de skapat alltid velat trycka ner kvinnan och kuva henne. För de känslor hon väcker är något dessa rationella samhällsmedborgare till män inte kan kontrollera. Och att inte ha kontroll är en svaghet och måste elimineras så att de igen blir stabila och fokuserade på sin samhälleliga plikt, sin religion, sin karriär och sitt anseende.

Många så kallade feminister och även andra är av uppfattningen att kvinnor blir objektifierade i samhället, till exempel i media. De är emot att kvinnor på bilder ofta framställs som ett objekt, som ett föremål att betrakta, medan bilder på män ofta framställer mannen i färd att göra någonting, som handlingskraftig och driven. Samhällen generellt världen över har hållit och håller manliga beteenden mer värda än kvinnliga. Det manliga är normen. Men detta är ingenting att bry sig om. Samhället är inskränkt, det finns det ju många bevis för. Hur ett samhälles trångsynta normer är med andra ord ointressant. De är snart förlegade även i praktiken, och det är inget att sträva efter att försöka blidka ett sådant samhälle. Kvinnor behöver alltså inte bry sig om de rådande samhällsnormerna, och det är inget negativt med att kvinnor objektifieras, till exempel på bilder. Se på det hela så här istället: kvinnor behöver inte göra någonting på en bild. De är intressanta i sin blotta uppenbarelse, medan de flesta män däremot måste vara i färd att göra någonting på bilden för att den ska bli intressant. Mannens blotta uppenbarelse räcker liksom inte till. De flesta män är ju ganska slätstrukna och ointressanta att se på. Kvinnor kan alltså göra en bild intressant bara genom att vara, medan flertalet män på bilder måste prestera, göra något och se ut som om de är på väg någonstans. Med andra ord har kvinnor i sig själva, i sitt väsen och utstrålning större makt än flertalet slätstrukna, intetsägande män.

Den kvinna som vill bör få visa sig lättklädd eller avklädd utan att kritiseras för det. Jag antar att det inte finns så många män som vill vara avklädda på bilder och liknande. De flesta är ju ganska omanliga både i karaktären och utseendemässigt, så de vill nog skyla sina kroppar där ingen del är särskilt imponerande eller vacker att visa för omvärlden. Även många kvinnor vill nog av liknande skäl skyla sina kroppar. Men inte jag. Men jag är ju ingen kvinna eller man, utan en trollälva. Och en trollälvas kropp är i alla avseenden vida överlägsen en kvinnas eller en mans kropp, precis som hennes sinne och mentalitet är det.

Jag skulle alltid vilja gå avklädd om vädret tillät. Känna solstrålar och vindpustar mot varje del av min kropp.

image

 

 

Running like the wind

I run about seven kilometres every day, and I run faster than everyone else who is out running. One barely can say they are running; they only are jogging. I never clock my running times, but I know I run fast. I feel it by every light step I take, and I see it on how people I meet turn around and look when I pass by them like a wind. It really is wonderful running as I do. No one knows how fast and persevering I am, not even I!

When I am running it feels like I am flying forwards. My legs are light and full of springy muscles and my feet barely graze against the ground, only hasty. In my chest my heart is beating strongly and inexhaustibly. It can stand everything; the greatest exertion, the strongest heat, the longest fasting. It is invincible, nothing can break it.

I run both on roads and in woods where there are lots of rises, but they cannot make me exhausted. Long distances with deep sand or snow are required to make me tired. I am one of the few people who can be called a real and true runner. I run in a different way and significantly lighter than most others. Most other people heavily put their heel first into the ground when they are running, but I lightly place my toe first, which the primitive, persevering human beings long time ago did. It is fantastic being in that condition that I am and having that strong, light body that I have. People, except from maybe elite-runners, cannot even imagine the feeling of having such a body.

I love running, but it has not always been so. During a part of my teenage years I was afraid of running. Never ever in my whole life have I been that afraid of anything as I then was of running. I began running when I was thirteen years old. Daily I ran some kilometres and I soon became more persevering. Soon my body became a runner’s body; I lost weight and became wiry. I ran longer and longer distances,  harder and harder. I became obsessed by running. It kept me calm and my inner growing restlessness controlled.

When I was sixteen years old the whole thing really escalated. Every morning I ran to the verge of exhaustion, not in order to be more persevering, but just for the feeling of exhaustion. The feeling afterwards when I collapsed next to a tree. This became my goal every time I went out running; run so that my lungs burnt and I no longer felt my legs. Rigid with lactic acid they were going to be. Reaching this state of total exhaustion every time I ran – one time in the morning, and one time in the afternoon, became something I just had to do. For me it was required to at all find a little peace physically and mentally day by day. I loved the state of total exhaustion after have being running, and probably it was endorphines that caused this feeling which I became obsessed with. But the other side of this almost inebriating feeling was the terrible state before every time of running. Running was frightening because of the enormous strain and exertion. People who has never experienced such an enormously painful strain cannot even imagine the feeling and the enormous press on oneself running to the verge of exhaustion to at all stand day by day. I feared running, and every morning before I went out running I woke up trembling and often crying for the pain and suffering that waited.

During these years I competed in running a few times and won the competitions I took part of, but also this thing I experienced as scaring since I knew I would press myself to the verge of exhaustion. Besides that the competitions were some kind of duties since one had to be a member of a sport-club to be allowed participating in some of the competitions. Already then I felt caught of having being part of a group and pay regards to other people and what they wanted, so I decided to  never ever more compete again, despite that I knew I could win almost any running race at all.

It took a long time for me to get a harmonious relation to running. I got that by that I fell off my horse, Crona, during a wild gallop and crushed a vertebra in my back so I had to go with a corset for three months and could not run. I got a break from running and missed it very much, more than I ever had thought. But afterwards when the injury in my back was healed and I again started running the whole thing became more relaxed. Mentally I felt calmer and had not the feeling of have to pressing myself so hard to get rid of the restlessness.

The years between sixteen and eighteen years were the most horrible years of my life and I will never ever again have to be living through them again, but I am glad I have been through them. The painfully hard training gave me a fantastic condition and accordingly a superior body where every part is strong and flexible. At all I have never ever been injured by running as most other people who tries to run have been. But I have been injured by that I the summer 2014 fell on a stone on a pathway in the wood, and since I run with such a speed the fall became powerfully and I got big crush-wounds on my knees. I had to sew them and was terrified when the nurses did that since I am afraid of everything that has to do with hospitalities, syringes and pain to do. Soon afterwards the knees swolled up and I barely could bend them at all, and even less walk or run. I had to be still. It was in the middle of the summer, warm and sunny, but I either could run, bath or even walk, only limp. My restlessness became enormous and I cried with despair since I was feeling maimed and as a prisoner in my own body. But little by little the crush-wounds healed and I started running again.

But as mentioned I have never been injured by the running itself, and probably either will be. In other words I can train as much as ever without getting stress injuries and things like that. Who else can do that? That is right, no one! But I can, and that because I am that light-weighty as I am. I am 167 centimetres long and weigh 43-44 kilos. By being that light-weighty as I am I gain the positive sides of running, while other people who are heavier, that is to say most other ones, also many times have to experience negative sides of running. Most people are some time affected by running-injuries, among other things overloading-injuries which are caused by wearing and are developing during long time. One just has to analyze the word ”overloading” and one understand what cause the pain and injuries. Simply when something is too heavy it gets overloaded. The pressure and the weight of someone too heavy for running become too much for knees, hips, and other parts of the body. If one put too much weight in a boat it will sink since it can not stand the loading. It is the same thing about being heavier and run; the body does not stand the loading and react with pain and injuries. A light-weighty runner like me is like a racing-boat that rushes forwards in the water, while a heavier average person having so called ”normal-weight” is like an overloaded boat that sinks and accordingly not can go on forwards!
Except from the risk of injuries that the ”normal-weighty” (read: too heavy to be running) persons run when they are out running, running is the ultimate form of training. Running is an activity which involves the whole body and gives both strength and condition. Few other forms of training involve so many parts of the body or give that much training as running does. Other forms of training instead focus on some specific parts of the body. For example powerlifting only focuses on and trains the muscles, but running trains both muscles, heart and lungs. A muscular person who trains powerlifting barely can call himself well-trained compared to a runner like me. One is well-trained first when condition and staying power are on top.
Also in other respects running is superior to other forms of training. For example running does not require anything more than a pair of shoes, while other forms of training are dependent on a lot of equipment and apparatures and in many cases also specific places and other persons. Running can be done almost everywhere and one is never dependent on anyone else. One is free and independent which I like. I would not stand being dependent on other people to be able to train as for example one is within most ball-sports. There one has to pay regard to others, while within running one runs as one wants, when one wants, where one wants.
Yes, running really is superior to other sports and forms of training. For example, compare running to football. Football is a very popular sport. Many professional football players are earning enormously much money and the football teams they are belonging to are followed and watched by several people all over the world. As a sport for spectators football is much more popular than running, which is unbelievable since running is superior to football in every way! The moment of competition within running; competing of who runs fastest on a certain distance, is significantly more exciting than the running after  ball on a grass square where some player luckily by chance manage put the ball into the goal. Running a race with somebody is a natural form of competition where it is possible measuring who is the winner and the best runner. On the contrary football in fact is just a game where it is really not possible telning who is good or bad, winner or loser since everything just is about chances and circumstances on the square. In other words, it should be running people pay attention to instead of football. Good runners should be paid instead of football players since they strain themselves so enormously much more than football players do. The training is harder and it requires more being a runner than a football player, both mentally and physically. I do not even think that football players seem running much during the matches, but mostly are walking or standing still. But maybe they do not cope with more than that, since they have not that condition and light-weighty body as a runner as I have!

Yes, it really should be so that an ultimate runner as I would be well-paid instead of the so called ”star-players” like Cristiano Ronaldo, Lionel Messi and other ones. Several people all over the world pay homage to them and they are paid enormous wages, but the only thing they really do is running after a ball which they then and then succeed shoot a goal which has to do with the circumstances around and not completely with capability from their side. When a runner achieve a certain time on a certain distance that always has to do with the runner’s ability and not any circumstances around. With their enormous wages the ”star-football players” do not any good, neither on the square nor outside it. With their millions they for example could aid helping saving exposed animals who are suffering terribly within animal testing. The money could go to alternative methods within research so that research with animals could be elimated. But of course these football players do not do that. For example Cristiano Ronaldo needs his money to his big clothes-account. He spend enormously much money on clothes every month. Obviously no cloths suite him since he the whole time has to buy new cloths. Maybe he feels unattractive in most clothes and is searching for something that he can get on well with. A real star would spend the money on other things. A real star would realize that the exposed animals are the most unfairly and most cruel treated individuals in the world and the ones who need to be saved. But a real star is not only physically and sportingly successful but also have a mentality that stands over other peope’s. In other words, a real star thinks a step farther and is a star on every levels, not only on a trivial football square. A real star is someone like me. Someone who is several divisions higher than Cristiano Ronaldo and Lionel Messi, both physically, mentally and intellectually.

The day I choose to compete in running people will realize that what is really admirably is to fly forwards light as the wind rather than go-run-stumble after a football.

DSC01055

 

The Goblin Elf – in this world to make things right, since only she knows how everything should be

Being a creature having a slender and tremendous physical endurance is wonderful. Having a mind and a soul which are free and superior to every other mind and soul is fantastic. Here creates inebriating feelings and thoughts. They are different from every other feelings and thoughts which creates within other people. The thoughts pay homage, admire and spread the feeling of superiority, perfection and of being worthful into the deepest of the soul. Intensive feelings of delight can be created and fill the whole being with happiness so overwhelming that ordinary people barely can understand it, or even less imagine how it feels.

Imagine slender creature having such a physical endurance and superior mind where wonderful feelings of delight arise and grow into overwhelming happiness. Would not that be fantastic? Yes, that would be fantastic. I know it because I am this being.

Yes, I am this being. My mind and soul live in my perfect body. My body and soul are one single thing, a fantastic coalescence. The person I am makes me perfect, simply because my thoughts and feelings say so, and since they do that, it has to be so. Accordingly, the perfection makes me superior to everyone else since they do not consider themselves being perfect. No one is perfect, it is said according to the  public opinion, which they impossibly either can be with their limitations.

I am never critical to myself. How would I be that? So, accordingly, I have no negative thoughts about myself like many other people have about themselves. But that is not to say I cannot being sad or unhappy, because I can. I can be very, very sad, despaired and unhappy, but when I am, it is not because of myself, but the world around.

Most people have social relations outsider the closest family (mother, father, sisters, brothers), and paid jobs. These things are important for most ones, I have understood. By their jobs and relations they feel important and beloved, and that things have a meaning. To many people their jobs obviously are a kind of identity, which they would feel unimportant without. To me a job never ever can be my identity that decides my picture of myself. I have never ever got a job at all. Is not that fantastic being thirty years old and never have been working. I only have had a few practices, but they had not worked since I have felt choked and imprisoned on these places of work. Simply I have not stand being there, and that is because I hate duties, obeying other people and adapt myself as one has to do on a place of work. I do not like have to be punctual, and when I hear someone says that I am going to be somewhere punctually I think: ”You do not decide where I am going to be at that time, I do that.” The motivation runs off me when I am going to be in a place that does not interest me. Most people submit to and appreciate going to their works, but I do not understand how they can cope with that day by day. Do not they want to feel free and spend the days in another way than being working? Obviously, by nature they are slaves. Unlike them I must be some kind of high-standing person, someone who is provided and served by society instead of serving society. It is wonderful being someone who is not part of society but stands outside it. Yes, I stand outside society. I stand high, high above it.

Neither social relations taket up my time as they do for other people. Often it does not give me anything associating with people. I think most people are insignificant and vacant, and I do not feel any need of having them as friends. As grown-up I have never at all had any friends and even less any boyfriend. I have never been intimate to a man, because who would really be good enough to someone like me? But I am able falling in love. I do not fall in love easily since only few men attract me. But when I fall in love, I really do it. Then nothing else matters compared to the love, and never ever else are my feelings so strong as then. I am convinced of that these strong feelings of love are the meaning of life.

My writing here is going to be about everything that interests me. I have understood that many people are writing blogs, and if others who does not have anything to say do that, so can I who has endlessly of things to say do that! So I am going to write about such things that interest me, and also about such things that are very important that other people become aware and enlightened of, which are the animals and their rights to regard.

So a great part of my writing here is going to be about animals and the rights they should have. How animals are treated in the world, amongst other things within slaughter and within animal testing is the greatest injustice and moral wrong in society. During the years I have read lots of courses on the university, amongst other things courses in tourism and archeology. I think it is exciting with hidden treasures, skeletons, relics and remains, and sometimes I dream of being an Indiana Jones or Indiana Jöns as he is named in Donald Duck which I daily read. But the first thing the teacher of the archeology course said to me and the other students was that archeology is not that dramaticly and exciting as in Indiana Jones, if anyone now was on the course of that reason, he jocularly added. Obviously he did not think anyone was that, but that was exactly what I was. Suddenly I did not think archeology was so interesting no more, and later on I chose to read political science. I did that since it seemed being the most interesting thing, and I preferred going on the university rather than have to work. By the courses I learnt about where the power in society is and lots about the honored ”important” democracy which one I more and more realized has shortages and is damaging in society, particularly for one group of beings; the animals. I realized how wrong and blind the democratically elected authorities and others in power are that allow and close their eyes to the fact that several animals are suffering and killed, amongst other things within animal testing and within slaughter. Accordingly, they should not be in the positions of power that they are. Such positions of power should be had by a righteous person with a moral good mind. Someone, who just like me, see the greatest injustices, cruelties and wrong in the world.
Here onwards I will write a lot about animal rights, justice, ethics, morals and about the power within authorities and governments. I have an examination in political science and human rights. In other words, I got the knowledge of how states are governed. That is to say, I have the right education, the right attitude and the right personality to be in a position telling how society should look like and be govern all over the world.
How animals are treated engage me very much, and I will write lots about it, but I am also going to write about my interests, like running, novels, movies and the wonderful sunning and bathing, and of course also about how it is to be someone like me. So different to other people, so very superior to other people!

IMG_0213