Fantastisk fantasi


Fantastisk fantasi leder till fantastiska berättelser. Och fantastiska berättelser är underbara att leva sig in i och låta sig uppslukas av. De berör känslor och väcker förväntan. Jag har en fantasi utan gränser och med den kan jag skapa fulländade berättelser som inte lämnar någon oberörd. Än har knappt någon tagit del av den mest fantastiska berättelsen som någonsin diktats upp här i världen, nämligen den 600-sidiga långa fantasy-roman som jag har skrivit och som jag för närvarande håller på att översätta till engelska för att kunna skicka den till amerikanska bokförlag. När boken var färdigskriven på svenska skickade jag den till svenska bokförlag, bland andra Norstedts som ville att jag skulle korta ner den och göra den mer ungdomsanpassad eftersom fantasy-litteraturen inte läses av så många vuxna och inte har så stor marknad i Sverige. De kan nog ha rätt i att fantasy-litteraturen inte har så stor marknad i Sverige, men det kan man väl inte heller vänta sig i ett land befolkat av vanliga, jordnära medelsvenssons som helst läser svensk realistisk litteratur. Så jag valde att försöka få romanen utgiven i USA istället och håller alltså nu på med översättningen av den till engelska.
Jag läser mycket böcker och ser mycket filmer och tv- serier, men ingenstans är handlingen och karaktärerna så färgstarka som i min egen roman. Den innehåller allt som en bra berättelse ska innehålla: starka känslor i form av kärlek, förälskelse och passion, konflikter och hat, rädsla, förtvivlan och sorg. Handlingen är dramatisk och övergår allt vad läsaren ens kan föreställa sig. Berättelsen utspelar sig i en fiktiv värld sprungen ur min fantasi. Romanen heter Solen och vindarnas härskare och handlar om den store, mäktige, gyllene Härskarfågeln Shamouti vars storlek är densamma som den samlade massan av cirka sex, sju kraftfulla män. Han lever i ett eldrike inom solen där han härskar över sin flock av stora fåglar som fötts ur varsin droppe av hans mäktiga blod. En utav dem är den vackra Clementine som är Shamouti’s älskade hona och som han genom en konfliktartad händelse där den lättretlige fågeln Papyrus är inblandad, förlorar. För att få henne tillbaka beger han sig till jorden, människornas värld och tar där skepnaden av en kraftfull, muskulös och underskön man. Genom att låta föda sin kropp med människoblod kan han återfå sin gyllene, väldiga fågel skepnad. På jorden söker han det livsblod som ska återge Clementine livet, och detta livsblod finns hos ett visst antal Utvalda kvinnor som han genom århundradena en efter en lockar till sig för att offra för Clementine. Genom århundradena sprids legender om den mäktige, gyllene fågeln och hans svarte följeslagare (en annan stor fågel, Maroc, från Shamouti’s rike) bland folk som tror sig ha sett dem. Fruktan är stor. Parallellt handlar berättelsen om stridigheterna och konflikterna mellan två olika folkslag som rustar upp mot varandra med svärd, gladiatorer och soldater för en kommande storstrid, men framförallt handlar den om den unga kvinnan Jaffa som blir förälskad i Shamouti. Aldrig någonsin i någon roman har en relation och förälskelse som den mellan Jaffa och Shamouti varit så gripande och överväldigande. Det kan jag med säkerhet säga, det finns inget som ens kommer i närheten. I jämförelse är allt annat tamt och begränsat. Det är just det som är bristerna med alla romaner, filmer, tv-serier och andra berättelser. De är begränsade på alla sätt och vis. Känslorna hos karaktärerna är inte starka och överväldigande oavsett vilket slags känslor det handlar om. Därför blir inte heller berättelsen, vare sig det är en film eller roman, gripande och den berör  inte på djupet. Dramatiken är för det mesta tam och ”lagom”. I nästan alla av de åtskilliga böcker, filmer och tv-serier som jag läst och sett skulle dramatiken kunna förbättras avsevärt. Ta Sagan om Ringen som exempel. Det är en fantasy-berättelse med en fiktiv värld precis som min roman Solen och vindarnas härskare, men där slutar likheterna. Medan min berättelse är full av dramatik, överväldigande känslor och starka karaktärer är Sagan om Ringen begränsad på dessa områden. Karaktärerna är inte speciellt utmärkande på något sätt, utan ganska vanliga. De framställs inte ha särskilt starka känslor vad gäller hat och kärlek. Sådana passionerade känslor verkar inte ens existera i någon vidare utsträckning mellan karaktärerna och därför får romanen och även filmerna stora brister eftersom dessa känslor bör ingå och vara starka om berättelsen ska beröra och bli gripande och bra. JRR Tolkien borde ha vävt in passionerad kärlek i berättelsen. Till exempel så kunde Gollum ha varit ett kvinnligt väsen istället för manligt, som blev förälskad i Aragorn. Deras kärlek skulle ha varit starkare än ringens kraft och på så sätt fått den att förlora sin makt. Gollum(a) skulle ha blivit fri från sin besatthet av den, och när hon blir det blir hon den flicka hon en gång var innan ringen fick sin makt över henne. En sådan handling skulle ha varit betydligt mer gripande än den handling som Tolkien så fantasilöst och opassionerat skrivit ihop. Men han hade ju inte min fantastiska fantasi.

image

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s