Att veta vad som är rätt och fel och handla därefter

Jag ljuger ibland, och folk anser mig kanske vara omoralisk. Men det är inte jag som är omoralisk. Inte i jämförelse med de personer som stödjer och står bakom förtrycket av djuren, bland annat beslutsfattarna och makthavarna som blundar för djurens lidande och istället tillåter det.

Uppfattningar om rätt och fel, gott och ont samlas under begreppen etik och moral. Etik innebär reflekterandet över vad som är rätt och fel,  medan moral är etik i praktiken, alltså det ställningstagande och de handlingar som människor som individer gör.  I takt med civilisationens utveckling har moralen kommit att omfatta nationen, kulturen, båda könen och till slut alla människor oavsett social status. Den gemensamma plattformen har blivit FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

I nästan hela mänsklighetens historia har djuren hållits utanför den moraliska sfären av hänsynstagande. Allmänt har det ansetts att de inte kan tillskrivas samma rättigheter som människor, och detta har gjort det legitimt för människor att behandla dem godtyckligt och efter egna syften. För djuren har det resulterat i ett stort lidande eftersom flertalet människor har varit av uppfattningen att det inte finns moraliska skyldigheter att ta hänsyn till djurs intressen och rättigheter. Detta belyses väl i lidandet som djur utsatts för och fortfarande utsätts för. Attityderna som rått och som ännu råder är alltså att rättighetsanspråk inte omfattar djuren, och flertalet filosofer och tänkare genom historiens gång har haft denna syn på djur. Från antiken och in i modern tid har synen varit att djur i moraliska hänseenden inte är jämlika människor. En tänkare som delade denna syn var den amerikanske filosofen John Rawls (1921-2002). I sin bok A Theory of Justice hävdar han att varje individ äger en på rättvisa grundad okränkbarhet som inte ens samhällets väl kan åsidosätta. Rättvisan förnekar att några personers förlorade frihet kan rättfärdigas av att andra får dela på något större värde. De rättigheter som garanteras av rättvisan blir alltså inte föremål för politiskt köpslående eller kalkyler över samhällsintressen.

Rawls’ rättviseteori utgår från en rent hypotetisk situation där alla människor befinner sig i en jämlik ursprungsposition. Till de väsentligaste dragen i denna situation hör att ingen känner till sin plats i samhället, sin klasstillhörighet eller sociala status. Ingen vet heller fördelningen av naturgivna talanger och förmågor. Utifrån detta ska personerna välja rättviseprinciper som ska gälla i samhället. Rättviseprinciperna väljs alltså bakom en slöja av okunnighet som förvissar att varken naturens nycker eller de sociala omständigheternas tillfälligheter ger någon person fördelar eller nackdelar vid valet av principer. Rättviseprinciperna är en skälig överenskommelse eftersom alla befinner sig i samma läge och ingen kan utforma principer som gynnar den egna positionen. Rawls menar att utfallet av detta bör bli att principer som är rättvisa i meningen att de inte kommer att otillbörligt gynna något särintresse väljs. I en sådan ursprungsposition skulle man komma fram till att varje person ska ha lika rättigheter och grundläggande friheter vilka bland annat omfattar politisk frihet, åsiktsfrihet, mötesfrihet, rörelsefrihet och frihet från godtyckligt frihetsberövande. I en sådan rättvisa tar man inte först människors böjelser för givna för att sedan söka det bästa sättet att tillfredsställa dem. Istället begränsas människors önskningar och ambitioner från början av rättviseprinciperna som ju anger vilka gränser den enskildes system av mål måste respektera, menar Rawls. Ett rättvist samhällssystem definierar det utrymme individerna har att utveckla sina mål inom. Detta ger en ram av rättigheter, tillfällen och medel för tillfredsställelse inom vilken dessa mål skäligt kan eftersträvas. Alla personer garanteras samma frihet att fullfölja vilken livsplan de behagar så länge den inte kränker rättvisans krav.
I Rawls rättviseteori ryms också de naturliga plikterna som bland annat innebär plikten att hjälpa den som befinner sig i nöd eller fara, plikten att inte skada andra eller tillfoga dem något ont samt plikten att inte vålla onödigt lidande. Dessa principer skulle också antas i ursprungspositionen, menar Rawls.
Jämlikhetens grundval handlar om hur människor ska behandlas enligt rättviseprinciperna. Hur människor beter sig mot djuren regleras inte av samma principer, enligt Rawls, som menar att djuren inte har samma ställning som människor. Det är enligt honom bara moraliska personer som har rätt till samma rättvisa. Rawls anser att det är orätt att vara grym mot djur då de har kapacitet att känna lust och smärta, men att det ligger utanför rättviseteorins fält och att det inte är möjligt att utsträcka samhällskontraktsläran så att den även omfattar djuren.
Ja, för Rawls var det kanske inte möjligt att omfatta också djuren i sin rättviseteori. Han var begränsad i sitt filosoferande precis som så många andra människor är. Men jag är inte begränsad, inte på några sätt och vis. Jag kan med lätthet omfatta också djuren i en rättviseteori, vilket jag återkommer till längre fram.
Peter Singer är en annan filosof som har en syn på djur och rättigheter. Till skillnad från Rawls är han vettig och rättrådig då han i sin teori förklarar varför grunden för människors jämlikhet kräver att jämlik hänsyn också tas till djuren. Jämlikhetsprincipen kräver inte lika eller identisk behandling, utan lika hänsyn.
Det finns skillnader mellan människor och djur, men det rättfärdigar inte att djur inte ges jämlik hänsyn, menar Singer. Man är på instabil mark om man kräver jämlikhet för svarta, kvinnor och andra förtryckta grupper bland människor, men samtidigt förvägrar djur jämlik hänsyn. Då det anses att alla människor oavsett etnicitet, bekännelse eller kön är jämlika innebär det en insikt om att människor ser olika ut, har olika moralisk kapacitet, olika intellektuell färdighet, olika grad av välvilliga känslor och lyhördhet för andras behov samt olika förmåga att känna smärta och njutning, men trots det ska ha rätt till att behandlas med jämlik hänsyn. Om kravet på jämlikhet skulle baseras på alla människors faktiska likhet skulle det ju inte gå att kräva någon jämlikhet. Jämlikhetskravet bygger inte på intelligens, moralisk begåvning, fysisk styrka eller liknande. Jämlikhet är inte ett faktaomdöme, utan en moralisk idé. Principen om människors jämlikhet är alltså inte en beskrivning av en påstådd faktisk likhet, utan en föreskrift rörande hur människor bör behandlas. Av denna princip följer att varken omsorgen om andra eller beredskapen att överväga deras intressen bör bero på hurdana de är eller vilka förmågor de råkar besitta, menar Singer, och menar att hänsynstagande till en varelses intressen enligt jämlikhetsprincipen måste utsträckas till att omfatta alla varelser, svarta som vita, manliga som kvinnliga, mänskliga som icke-mänskliga. Det är på denna grund som skälen till att bekämpa rasförtryck och könsförtryck vilar. Det är också i enlighet med denna princip som den attityd som kan kallas rasförtryck analogt med rasförtryck och rasism måste fördömas. Fundamentala invändningar mot rasism och sexism är lika tillämpliga på artförtryck. Om högre grad av intelligens inte berättigar en människa att utnyttja en annan för egna syften så kan det inte heller berättiga människor att exploatera djur av samma skäl. Antalet ben eller hudens behåring är otillräckliga skäl till att utlämna en förnimmande varelse från den moraliska sfären av hänsynstagande såväl som förmågan att tänka förnuftigt eller förmågan att diskutera är det. Djuren är annorlunda människor, men det spelar ingen roll. Det handlar inte om de kan resonera eller tala, utan istället om de kan lida. Förmågan att lida och känna välbehag är de kännetecken som berättigar en varelse hänsyn. Lider en varelse är det aldrig moraliskt berättigat att vägra ta hänsyn till detta lidande. Jämlikhetsprincipen kräver att en en varelses lidande jämställs med samma lidande hos varje annan varelse, vilken varelsens natur än är. Att dra gränsen för hänsynstagande vid någon annan egenskap som till exempel intelligens eller rationalitet är att dra den på ett godtyckligt sätt. Då kan man lika gärna välja något annat kännetecken som till exempel hudfärg.
De flesta människor är villiga att utsätta djur för lidande och död då de inte skulle vara villiga att göra detsamma om det gällde andra människor. Det är av detta skäl som det omfattande förtrycket mot djur tillåts fortsätta. För att det ska upphöra krävs en insikt och ett medgivande av människor att varelser som är lika i alla relevanta avseenden har lika stor rätt till liv. Genom mitt upplysande om detta ska det bli en förändring bland allmänheten i synen på djur och deras rättigheter. Snart ska deras lidande vara över. Snart ska de visas den hänsyn de har rätt till.

 

Demokratins brister

Den politiska makten samt också andra institutioner och aktörer världen över som omfattar de liberala värdena är i sann bemärkelse inte principfasta och konsekventa i sina beslut och i sitt handlande. Istället är det godtyckliga intressen och syften som styr. Regeringar, andra myndigheter och makthavare är aktörer som har stor del i att förtrycket mot djuren kan fortgå. De har befogenheter att göra något åt att djur lider och dödas inom till exempel verksamheter som slakt och djurexperiment. Men trots sina möjligheter att påverka och sina befogenheter att förbjuda att djur utsätts för systematiskt lidande så gör inte de beslutsfattande församlingarna detta. Istället tillåter de att djurförtrycket fortgår. Med stor sannolikhet delar de den allmänna synen på djur, vilken är att djuren främst finns till för att tjäna mänskliga intressen och inte ingår i den moraliska sfären av hänsynstagande. Denna blindhet och likgiltighet för levande varelsers lidande som makthavare i de västerländska demokratierna uppvisar är en stor brist som det inte går att bortse från. Det legitimerar sådana orättvisor att personerna i de beslutsfattande församlingarna i samtliga västerländska demokratier inte kan anses vara lämpliga för de maktpositioner som de innehar och som folket valt dem till.

I moraliskt hänseende kan inte de politiska makthavarna i de liberala, demokratiska staterna anses vara mer lämpade att styra och ta beslut än vad diktaturers och så kallade förtryckarstaters ledare är eller genom historiens gång har varit. Bland andra Adolf Hitler och Josef Stalin betraktas som moraliskt orättrådiga människor som lät sina godtyckliga intressen och syften styra i beslut och handlingar. Resultatet blev att åtskilliga människor fick lida, bland annat i och med Förintelsen där Hitlers syfte var att utrota judarna genom att avrätta dem eller låta dem arbeta sig till döds i koncentrationslägren.

Djurförtrycket vållar smärtsamma experiment med djur som motiveras  med att de bidrar till kunskaper och nytta för människan. På samma sätt har rasism vållat smärtsamma experiment med människor. Judar, ryska och polska fångar utsattes för detta under nazitiden i Tyskland av nazisternas forskare. Parallellerna mellan dessa forskares attityder och nutida forskares attityder till djur är mycket lika. Då som nu blev individer nedfrusna, upphettade och instängda i kompressionskammare.

Idag betraktas Hitler och nazisterna som de grövsta brottslingar och kriminella, och det talas om att något liknande Förintelsen aldrig mer får ske. Men uppenbarligen är allmänheten och de som hävdar detta blinda. Det sker varje dag, hela tiden; ett systematiskt utnyttjande och dödande av oskyldiga individer som kan likställas med judeförintelsen.  Judar som utnyttjades och dödades i nazisternas koncentrationsläger i syfte att tillgodose nazisternas intressen. Djur som utnyttjas och dödas i forskarnas laboratorium och på slakterianläggningarna i syfte att tillgodose samhällets intressen. Hitler och nazisterna legitimerade genom sin politiska makt judeutrotningen, och betraktas idag som förbrytare vars handlingar var brottsliga och moraliskt orätta. Alla länders makthavare som tillåter de djurförtryckande verksamheterna kan betraktas likadant; som förbrytare vars beslut och handlingar är brottsliga och moraliskt orätta.

De direkta aktörerna som utgörs av forskare, personer inom slakteriverksamheten, jägare och andra som har del i djurförtrycket kan inte heller de betraktas på något annat sätt än som människor som begår moraliska orätter och brottsliga handlingar. Många forskare som utför djurförsök hävdar att det inte är djurplågeri som de sysslar med, men de förnekar inte att djuren lider i experimenten. Det hävdas att djurplågeri är någonting annat såsom det meningslösa i att skada djur för nöjes skull. Forskarna menar alltså att det lidande som djuren upplever då de utsätts för experiment i forskningslaboratorierna inte är djurplågeri eftersom lidandet leder till nytta för människor, men att det däremot är djurplågeri när djur lider på grund av meningslösa skäl. De som är av den uppfattningen inser uppenbarligen inte att om ett djur lider så är det djurplågeri vare sig syftet med lidandet är nytta för människan som till exempel läkemedelsframställning eller en sadists nöje av att skada djur. Syftet har ingen betydelse, utan istället är det djurets upplevelse av lidande som har betydelse.

Det finns inga regler som förbjuder experimenterandet med djur i vetenskapliga syften, och därför hävdas det att det inte kan vara fel eller brottsligt att utföra djurförsök. Att skicka djur till slakt och att jaga är av samma skäl inte heller brottsligt, anses det; det finns inga regler som förbjuder det. På ett liknande sätt försvarade läkarna, koncentrationslägervakterna och andra nazister i Nazityskland sina handlingar. De utförde grymma experiment på och avrättade åtskilliga judar och andra fångar i koncentrationslägren och försvarade detta med att de bara gjorde sin plikt. De följde alltså order och tog inte ansvar för sina handlingar. På ett likartat sätt följer forskare, slaktare och andra personer i livsmedelsindustrin, jägare och andra av djurförtryckets aktörer order. De gör vad som förväntas av dem och tillgodoser samhället med vad det vill ha. Men deras handlingar omfattar att utsätta djur för lidande och död så därför är de omoraliska och brottsliga handlingar vilket gör varje forskare, slaktare, jägare eller annan aktör som har del i djurförtrycket till en orättrådig person som inte kan betraktas på något annat sätt än som förbrytare oavsett hur rättrådig han eller hon är i andra avseenden.

Av detta framgår att det vore bättre och mer rättvist med något slags förmyndarskap än med demokrati. En förmyndare i form av en moraliskt gott sinnad elit, någon som delar mitt synsätt, skulle sträva efter det bästa för alla levande, kännande varelser. Levande varelser skulle ges jämlik hänsyn och rättigheter som skulle vara okränkbara. På så sätt skulle besluten och lagarna aldrig bli moraliskt orätta och felaktiga såsom de kan bli i den demokratiska processen. Det är ju mycket uppenbart att den stora massan människor och de valda makthavarna saknar moralisk rättrådighet och därmed inte är lämpade till att besluta om levande, kännande varelsers liv såsom de gör då de tillåter att djur lider och dödas.

image

image

image

image

image

image

Den sällsynta maskuliniteten

Det finns idag ett stort, stort underskott av män i världen. Ett mycket stort underskott av riktiga män. Men det finns däremot åtskilliga personer som av allmänheten i dagens samhällen anses vara män. Men flertalet av dem kan jag inte se som män. Men de är inte heller kvinnor, utan istället något neutralt, för det mesta något utan kvinnliga egenskaper och i bästa fall har de ett minimum av manlig karaktär. Nej, de är sannerligen inga riktiga män. Inte så som det vore önskvärt att män vore; starka, modiga och vackra så som många av djurhannarna i det vilda är. För urminnes tider sedan då människor levde närmare sitt ursprung var de mänskliga hannarna kanske mer lika djurhannarna till sin karaktär, jag vet inte.
Men idag är flertalet av dem inte starka och modiga. Det enda som de har stora mått av är giriga hjärnor som driver dem till att ständigt tillskansa sig saker och ting. Men de kan inte skaffa sig något av egen styrka. Istället måste de ta till åtskilliga hjälpmedel; vapen, pengar, tekniska uppfinningar m.m. Allt detta har tagit dem långt och de har herraväldet över stora delar av världen, men hur stor denna dominans än är så är de inte mäktiga. Jag kommer aldrig kunna betrakta dem som mäktiga så som många människor anser dem vara. Varken presidenter och ledare för stater, framgångsrika affärsmän, andra rika män eller andra. För de är inte mäktiga i sig själva. Vad skulle världens regeringschefer vara enbart i sig själva? De skulle stå sig slätt om deras mentala och för att inte tala om deras fysiska styrka sattes på prov, för de besitter vare sig någon exceptionell auktoritet eller någon stor fysisk styrka. Som de flesta män är de snarare otränade och fysiskt svaga. Till exempel Sveriges förrförra statsminister Göran Persson hade ju problem med en höft på grund av sin övervikt. Vad för slags ledare är det som inte ens kan ta hand om sin egen kropp? Nej, det enda flertalet av dagens moderna så kallade framgångsrika män duger till är att underteckna ”viktiga” papper och annat skrivbordsgöra,  och detta skiljer dem så oerhört mycket från de vackra, maskulina hannarna i djurens rike; lejon, tigrar, vargar, örnar, och naturligtvis gör detta dem mycket oattraktiva. De utstrålar ingen styrka och därmed ingen maskulinitet och manlig auktoritet.
Folk anser ofta att framgångsrika skådespelare och andra manliga kändisar är attraktiva män. Men hur kan de göra det? De utstrålar inte mycket maskulinitet precis som inte heller flertalet av resten av männen i dagens samhällen gör. Dessa män är för det mesta svaga och omanliga. Deras kroppar är förslappade med förtvinade muskler och ofta är de övergödda. Deras mentala karaktär är neutral.
Jag tänker ofta att det är mycket märkligt att dessa framgångsrika skådespelare som till exempel Leonardo DiCaprio kan vara omgivna och åtrådda av så många kvinnor. Ja, det är märkligt att dagens framgångsrika män beundras av så många. Jag gör det då inte.
Det kräver en hel del att vara man. Den riktigt maskulina och manliga karaktären är antagligen något som endast få män har medfött. I denna värld finns det så ytterst få riktiga män. Män som med en genomträngande blick, likt en vargs eller en örns, gör en knäsvag och får en att känna överväldigande vågor av attraktionskraft.

image

image

image

Systematiskt dödande av oskyldiga liv

Den omfattande slakteriverksamheten som finns i samtliga delar av den industrialiserade världen vållar lidande och död för åtskilliga djur. I alla tider har människan slaktat och dödat djur för att äta köttet från deras kroppar och för att använda päls, skinn och annat från dem till olika produkter. Många människor föreställer sig bondgårdar som idylliska, men de är inte idylliska eller har någonsin varit det. I den industrialiserade tiden är bondgården ingen behaglig plats för djuren. Det råder konkurrens mellan lantbruken och de tillämpar de metoder som minskar kostnaden och ökar produktionen. Djuren behandlas som maskiner för omvandling av billigt foder till dyrt kött. De genomlider för det mesta eländiga liv från födelsen till döden. De flesta uppfödare bryr sig inte om djurens lidanden i sig. Ibland undviker de metoder som vållar deras djur lidande eftersom djuren till exempel inte går upp i vikt lika mycket under sådana omständigheter. De tvingas också hantera djuren mindre hårdhänt när de skickas till slakt eftersom en slaktkropp med utgjutningar ger ett lägre pris. Att undvika att utsätta djuren för obehagliga förhållanden för deras skull handlar det alltså inte om.

Idag finns det standardmetoder för djurproduktion. Kycklingar är ett djur som massproduceras och för det mesta drivs de upp i högautomatiserade fabriksliknande anläggningar som tillhör de stora företag som kontrollerar produktionen. Kycklingarna sätts i långa skjul där deras miljö kontrolleras för att de ska växa snabbare på mindre föda. Kycklingarna hålls trångt och trängseln vållar stress så att djuren ibland angriper varandra. För att förhindra detta har man praktiserat näbbklippning i många länder. Detta innebär att kycklingarnas näbbhalvor huggs av eller bränns bort, och naturligtvis är det mycket plågsamt för kycklingarna. Vid sju veckors ålder slaktas kycklingarna genom att de hängs upp och huvudena huggs av.

Flertalet grisar på de moderna djurfabrikerna har inte kunnat och kan fortfarande inte i många länder göra något annat än att äta, sova stå upp eller ligga ner. På detta sätt kan de inte undgå viktökning, men de är uttråkade och olyckliga. De behöver omväxlande miljöer, men det har nekats dem.

Jag skulle bli galen av rastlöshet om jag tvingades hållas så som de flesta grisar hålls. Jag tycker de har en fruktansvärd tillvaro, men det kanske inte de, säkerligen feta, orörliga ägarna tycker eller inser. De kanske skulle trivas med en sådan tillvaro; att slippa röra sig, och istället bara vara stilla och äta.

De flesta grisar tillbringar alltså sina liv inomhus, och det beror på besparingar av olika slag. Det mindre rörelseutrymmet gör att grisen förbränner mindre foder till ”obehövlig” motion. Med andra ord är grisfabrikanterna ute efter att modifiera grisarnas miljö för att åstadkomma maximal lönsamhet.

När det är dags för slakt kommer döden snabbt i utvecklade länder med human slakterilagstiftning. Grisar och andra större djur ska vara bedövade med hjälp av elström eller slaktmask varefter de får halsen avskuren medan de fortfarande är medvetslösa. Antagligen känner de ångest strax före avlivandet då de drivs upp på rampen där de känner blodlukten från de djur som gått före. Det antas att elbedövningen innan avlivandet är human eftersom man tror att djuren inte upplever smärta eller obehag. Men istället handlar det om att elchocken paralyserar djuren en stund utan att de förlorar medvetandet. Detta innebär att slakten inte alls är smärtfri även om den utförs på ett modernt slakteri.
Det är inte heller behagligt för djuren på slakteriet innan de möter döden. Då större djur ska föras från uppstallningen till själva bedövningen utsätts de ofta för brutal hantering för att röra sig framåt. Det förekommer ofta slag med tillhyggen, slag mot huvudet, användning av elpåfösare och omvridning av djurens svansar. Innan bedövningen blir många djur fasthållna. För det mesta stängs större djur in i en bedövningsbox där huvudena hålls fast med en grimma. Kaniner, fåglar och andra mindre djur hålls fast med händerna. Höns, kycklingar, kalkoner, ankor och gäss hängs upp i fötterna då de är vid fullt medvetande. Sedan förs deras huvuden ner i ett elektriskt vattenbad och de bedövas av en elstöt innan halsen skärs upp och fåglarna förblöder till döds. Bedövning med gas förekommer också, till exempel inandning av koldioxid. Detta är mycket plågsamt för fåglarna som kippar efter andan då de allt efterhand kvävs till döds.
Det är obegripligt hur någon kan arbeta på ett slakteri. Hur kan någon stå ut med att utsätta oskyldiga, förnimmande varelser för brutal behandling och fasansfull död och på så sätt beröva dem återstoden av deras liv som de kunde ha levat lyckliga om de varit fria från människans förtryck.

image

image

 

Tortyrens och grymhetens skepnader

Djur har genom historiens gång tillfogats oerhört lidande, men i den moderna tiden tillfogas de antagligen mer lidande än någonsin förr. Som jag tidigare nämnt kommer detta lidande främst till uttryck i experimenterandet med djur och i den systematiska slakten av dem. Experimenterandet och djurförsöken har fortsatt in i modern tid, och idag används djur i experimentsyfte inom många områden; till exempel inom försvar, militär och krigsmakt där man bland annat i USA har utsatt apor för dödliga eller nästan dödliga dosar av radioaktivitet eller kemiska stridsmedel. I experimenten har de bundits fast och getts elstötar för att ”lyda” och agera rätt. Djur används också i experiment inom psykologin där man till exempel har använt babyapor. Man har skiljt dem från deras mödrar och isolerat dem var och en för sig. De har varit berövade all omsorg i syfte för forskarna att se hur modersberövande påverkar ett barns personlighet och framtida liv. Detta ledde till psykopatologiska apor i laboratoriet. De drabbades av oro, förtvivlan, ångest, psykisk nedbrytning och död. Inom psykologin utförs många experiment där de vanligaste sätten att experimentera är att ge djuren elchocker. Syftet kan vara att se hur djuren reagerar på olika typer av bestraffning eller lära dem utföra olika uppgifter. Djuren reagerar med chock, smärta, skräck och förtvivlan då de försöker fly från fasorna.

Ett annat område för djurförsök sysslar med förgiftning av djur. Medicin- och Livsmedelsverket och andra institutioner kräver testning av ämnen och produkter innan de släpps på marknaden. Djuren tvångsmatas med ämnena och uppvisar ofta förgiftningssymptom som  kräkningar, diarré, förlamning, kramper och inre blödningar. Kosmetika  och andra substanser provas i djurens ögon, oftast kaniners. Kaninerna placeras i hållare så att bara huvudena sticker ut. Ämnet som ska testas placeras sedan i det ena ögat, och efteråt leder detta ofta till förlust av synen. Kaninerna försöker hålla ögat stängt, uppger gälla skrik, klöser efter ögat, hoppar och försöker fly.

Djur tvingas också att inandas sprayer, gaser och ångor, och man injicerar även substanser i deras vävnader. Sådana tester gör att djuren kräks, får kramper och slutligen varken kan gå eller äta innan de dör. Djur görs också sjuka i cancer och andra sjukdomar som man sedan provar olika läkemedel mot.

I modern tid har man alltså matat djur eller fyllt deras ögon med mänskliga konsumtionsvaror men också med kemiska stridsmedel, bekämpningsmedel och industri- och hushållsprodukter. De människor som gör detta mot djur måste det vara något mycket allvarligt fel på. Det är de som har en störning i mentaliteten, och inte jag, så som psykiatern hävdade. Uppenbarligen saknar de empati. Kanske är de av en egen, ondskefull sort av människa, precis som jag är av en speciell sort. Men de är min motsats. Jag kan inte se djur lida. Bara tanken på hur de lider och är rädda då de utsätts för olika experiment får det att göra ont inom mig och jag känner tårar komma. Att människor är oberörda för djurens lidanden visar att de verkligen står långt under. Uppenbarligen är de underutvecklade då de inte reagerar för något av det mest hjärtskärande som finns. De har väl helt enkelt inte den förmågan att känna lika starkt som jag. De och deras känslor är uppenbarligen mycket begränsade.

Det huvudsakliga stödet för djurförsök kommer från de statliga myndigheterna som främjar forskning i biologiska vetenskaper. Flertal experiment har bekostats med medel ur allmänna fonder som byggts upp med skattemedel. Jag är mycket glad att jag inte jobbar och betalar in skatt till staten och på så sätt stödjer djurförsöken. Bara detta är en god anledning att inte ha ett jobb. Ingen borde vilja ha ett jobb, betala skatt och vara del av och stödja ett samhälle som främjar djurförsök.

image

image

image

image

 

Förföljelsen av de vilda

Det är inte bara djur i fångenskap som utsätts för lidande och död av kallhamrade människor som inte bryr sig om att ta hänsyn till att de är kännande, förnimmande individer som vill leva. Också de vilda djuren är drabbade och förtryckta i och med den omfattande jakten på dem. Jakt innebär att en jägare förföljer och oftast dödar vilda djur för att få kött, rekreation, päls och läderprodukter och trofeer, eller för att förebygga vilda djurs – så kallade skadedjur – skador och olägenheter på grödor och annan egendom. Ett vanligt argument är att man tycker om att vara ute i naturen och känna kamratskap med andra som jagar. Jakt sker också för att begränsa vissa populationer i syfte att balansera det ekologiska samspelet.
Det finns många former av jaktmetoder, bland andra vakjakt som innebär att jägaren väntar på djuret uppe i ett torn eller på annat ställe, och smygjakt där jägaren smyger sig på djuret. Jakt sker också med hjälp av fångstredskap som fällor och snaror. Då till exempel rävar snaras innebär det att de sitter fast i snaran tills jägaren kommer och dödar dem. Då ripor fångas med snara innebär det att de stryps till döds. Olika typer av fällor kan användas. Många av dem innebär lidande för djuren, till exempel saxfällorna som slår igen om djurens ben och skadar utan att döda.
Även ute till havs pågår jakt. Där jagas sälar och i vissa länder också valar och delfiner. Mestadels används gevär i jakten på djuren, men också fällor och harpuner används. För sälarna är jakten mycket plågsam då hälften av dem som skjuts i vattnet försvinner ner skadskjutna. Sälar klubbas också i huvudet eller slås med andra redskap. Ett flertal av dessa sälar lyckas undkomma, men dör senare av skadorna. De döda eller levande sälarna flås och skinnen tas omhand medan resten av kropparna oftast lämnas kvar på isarna eftersom späcket ratas och marknaden för sälkött är liten.
Fiske är också en form av jakt som innebär fångst av djur i vattnet. Det är bland annat fiskar, skaldjur, bläckfiskar och tagghudingar som fångas. Redskap som ljuster, nät och krok har använts i fisket, men numera används också redskap som trål och snörpvad. Människor världen över fiskar både för kommersiella syften och för nöjes skull.
Fiskar kan känna smärta och lida, men ofta behandlas de som om de var känslolösa ting. Det råder inga tvivel om att när en krok tränger in i munnen på en fisk så är det plågsamt för den. Fiskarna skadas och många av dem dör en mycket utdragen död då de fångas med nät, men det vanligaste sättet som fiskar dödas på av människor är genom kvävning i luften. Kvävningen är mycket plågsam eftersom den tar flera minuter.
Slakt av uppfödda ”odlade” fiskar sker genom att de bedövas i koldioxidbad, vilket är smärtsamt för dem och tar lång tid. Därefter dödas fiskarna genom att deras gälbågar skärs upp. Det kan ske då fiskarna är vid fullt medvetande eftersom bedövningsmetoden är ineffektiv.
Det är obegripligt hur människor kan förmå sig och dessutom finna nöje i att dra upp fiskar från vattnet och låta dem lida och dö. Det är obegripligt hur någon kan förmå sig att klubba ihjäl sälar och det åtskilliga antalet av deras ungar som ju inte mer än har börjat sina liv. Det är obegripligt hur jägare kan finna nöje i att smyga omkring i buskagen, rikta sitt gevär mot en älskar, ett rådjur, ett vildsvin eller annat djur och sedan skjuta och döda, och dessutom om det är en unge, kanske mitt framför djurets mor. Uppenbarligen inser inte jägarna eller bryr sig inte om hur hemskt det måste vara för modern att förlora sin unge. Jägarna begår en stor orätt då de tar livet av djur, många av dessa som knappt börjat sina liv. Dessa djur borde få ströva omkring i skog och mark i många, många år, nöjda och lyckliga.
Jägare och de flesta andra människor i allmänhet är av uppfattningen att älgar, vildsvin, rådjur och andra djur som till exempel vissa fåglar är för många till antalet. Man menar att de förstör naturen och att de inkräktar på skogen och människans odlingar. Dessutom hävdar man att älgar, vildsvin och rådjur är en fara för trafiken då de springer ut på vägarna och kolliderar med bilar och annan trafik. Därför är det nödvändigt att antalet djur hålls nere genom jakt och avskjutning, påpekar man. Men det är så fel det kan bli att döda djuren. Skogen och naturen är till för dem mer än den är till för den mänskliga allmänheten. Det är deras hem och de har sin föda där. Ingen har rätt att ta detta ifrån dem. Deras liv och behov bör sättas före människans vilja att behålla skog och odlingar oförstörda. Djuren är beroende av skogen för sin överlevnad, vilket människan inte är på samma sätt, och ändå är den allmänna uppfattningen att människan ska ha störst rätt till skog och mark.
Att döda djuren för att de är en fara för trafiken är lika fel det. Det är ju inte älgarna, vildsvinen och rådjuren som bestämmer att människor ska sätta sig i bilar och köra ut på vägarna. Det är människans beslut, men ändå hävdas det att det är djuren som måste avlägsnas. I själva verket är det människan som är inkräktare i naturen, inte djuren. Trafiken utsätter djuren för fara.

image

Fantastisk fantasi

Fantastisk fantasi leder till fantastiska berättelser. Och fantastiska berättelser är underbara att leva sig in i och låta sig uppslukas av. De berör känslor och väcker förväntan. Jag har en fantasi utan gränser och med den kan jag skapa fulländade berättelser som inte lämnar någon oberörd. Än har knappt någon tagit del av den mest fantastiska berättelsen som någonsin diktats upp här i världen, nämligen den 600-sidiga långa fantasy-roman som jag har skrivit och som jag för närvarande håller på att översätta till engelska för att kunna skicka den till amerikanska bokförlag. När boken var färdigskriven på svenska skickade jag den till svenska bokförlag, bland andra Norstedts som ville att jag skulle korta ner den och göra den mer ungdomsanpassad eftersom fantasy-litteraturen inte läses av så många vuxna och inte har så stor marknad i Sverige. De kan nog ha rätt i att fantasy-litteraturen inte har så stor marknad i Sverige, men det kan man väl inte heller vänta sig i ett land befolkat av vanliga, jordnära medelsvenssons som helst läser svensk realistisk litteratur. Så jag valde att försöka få romanen utgiven i USA istället och håller alltså nu på med översättningen av den till engelska.
Jag läser mycket böcker och ser mycket filmer och tv- serier, men ingenstans är handlingen och karaktärerna så färgstarka som i min egen roman. Den innehåller allt som en bra berättelse ska innehålla: starka känslor i form av kärlek, förälskelse och passion, konflikter och hat, rädsla, förtvivlan och sorg. Handlingen är dramatisk och övergår allt vad läsaren ens kan föreställa sig. Berättelsen utspelar sig i en fiktiv värld sprungen ur min fantasi. Romanen heter Solen och vindarnas härskare och handlar om den store, mäktige, gyllene Härskarfågeln Shamouti vars storlek är densamma som den samlade massan av cirka sex, sju kraftfulla män. Han lever i ett eldrike inom solen där han härskar över sin flock av stora fåglar som fötts ur varsin droppe av hans mäktiga blod. En utav dem är den vackra Clementine som är Shamouti’s älskade hona och som han genom en konfliktartad händelse där den lättretlige fågeln Papyrus är inblandad, förlorar. För att få henne tillbaka beger han sig till jorden, människornas värld och tar där skepnaden av en kraftfull, muskulös och underskön man. Genom att låta föda sin kropp med människoblod kan han återfå sin gyllene, väldiga fågel skepnad. På jorden söker han det livsblod som ska återge Clementine livet, och detta livsblod finns hos ett visst antal Utvalda kvinnor som han genom århundradena en efter en lockar till sig för att offra för Clementine. Genom århundradena sprids legender om den mäktige, gyllene fågeln och hans svarte följeslagare (en annan stor fågel, Maroc, från Shamouti’s rike) bland folk som tror sig ha sett dem. Fruktan är stor. Parallellt handlar berättelsen om stridigheterna och konflikterna mellan två olika folkslag som rustar upp mot varandra med svärd, gladiatorer och soldater för en kommande storstrid, men framförallt handlar den om den unga kvinnan Jaffa som blir förälskad i Shamouti. Aldrig någonsin i någon roman har en relation och förälskelse som den mellan Jaffa och Shamouti varit så gripande och överväldigande. Det kan jag med säkerhet säga, det finns inget som ens kommer i närheten. I jämförelse är allt annat tamt och begränsat. Det är just det som är bristerna med alla romaner, filmer, tv-serier och andra berättelser. De är begränsade på alla sätt och vis. Känslorna hos karaktärerna är inte starka och överväldigande oavsett vilket slags känslor det handlar om. Därför blir inte heller berättelsen, vare sig det är en film eller roman, gripande och den berör  inte på djupet. Dramatiken är för det mesta tam och ”lagom”. I nästan alla av de åtskilliga böcker, filmer och tv-serier som jag läst och sett skulle dramatiken kunna förbättras avsevärt. Ta Sagan om Ringen som exempel. Det är en fantasy-berättelse med en fiktiv värld precis som min roman Solen och vindarnas härskare, men där slutar likheterna. Medan min berättelse är full av dramatik, överväldigande känslor och starka karaktärer är Sagan om Ringen begränsad på dessa områden. Karaktärerna är inte speciellt utmärkande på något sätt, utan ganska vanliga. De framställs inte ha särskilt starka känslor vad gäller hat och kärlek. Sådana passionerade känslor verkar inte ens existera i någon vidare utsträckning mellan karaktärerna och därför får romanen och även filmerna stora brister eftersom dessa känslor bör ingå och vara starka om berättelsen ska beröra och bli gripande och bra. JRR Tolkien borde ha vävt in passionerad kärlek i berättelsen. Till exempel så kunde Gollum ha varit ett kvinnligt väsen istället för manligt, som blev förälskad i Aragorn. Deras kärlek skulle ha varit starkare än ringens kraft och på så sätt fått den att förlora sin makt. Gollum(a) skulle ha blivit fri från sin besatthet av den, och när hon blir det blir hon den flicka hon en gång var innan ringen fick sin makt över henne. En sådan handling skulle ha varit betydligt mer gripande än den handling som Tolkien så fantasilöst och opassionerat skrivit ihop. Men han hade ju inte min fantastiska fantasi.

image

Förtryckets vagga

Förtryck och tyranni har nästan alltid sin uppkomst i trosföreställningar.  Tyranni föds ur övertygelser och religion. Bibelns skapelseberättelse visar tydligt detta då den beskriver förhållandet mellan människor och djur. Den säger att Gud skapade människan till sin avbild, vilket innebär att människan ges en speciell position i universum. Edens lustgård framställs förvisso som en plats med stor frid där dödande inte passar in. I början levde människan av frukter från träden, hon rådde över djuren, men hon var en kärleksfull tyrann.

Efter syndafallet blev det tillåtet att döda djur. Gud klädde Adam och Eva i djurhudar och drev bort dem från Edens lustgård. Sonen Abel var fåraherde och offrade får ur sin flock till Gud. Sedan kom syndafloden och nästan utplånade skapelsen för att bestraffa människans ondska. När vattnet sjönk undan tackade Noa Gud genom brännoffer av djur. Gud välsignade Noa och gav honom bekräftelsen på människans herravälde. I det ursprungliga tillståndet av oskuld var människorna alltså vegetarianer, men efter syndafallet, den efterföljande ondskan och syndafloden gavs de tillstånd att också döda och äta djur.

Vilket slags Gud kunde ge dem ett sådant tillstånd? Inte en god Gud, den saken är klar. Kristendomens Gud är alltså inte god och rättrådig så som han ofta framställs. Nej, han har grymma sidor och är med andra ord inte bättre än mänskliga tyranner. Han borde inte ens bli tillbedd som en Gud, då en god Gud aldrig skulle tillåta att oskyldiga varelser som djuren behandlas godtyckligt och dödas. Hur kan folk sätta sin tro, sin tillförlit och sina öden till en Gud som den kristna?

Kristendomen grundlades under det romerska imperiet och ersatte allteftersom de romerska attityderna. Romarna beskådade slakt av både människor och djur som en normal källa till underhållning. Romarna uppskattade rättvisa och pliktkänsla mot samhället, men de hade inga moraliska känslor för varelser utanför sfären av moralisk hänsyn. Brottslingar, krigsfångar och samtliga djur hamnade utanför denna sfär.
Kristendomen medförde en stor utvidgning av romarnas begränsade moraliska sfär, men fortfarande ansågs djur ha en låg ställning, precis som i Gamla Testamentet. Nya Testamentet tar inte upp några föreskrifter att bry sig om djurs intressen. Beskrivningen av Jesus visar att han var likgiltig rörande vad som händer med djur. Han förmådde tvåtusen svin att kasta sig i sjön efter att ha låtit dem besättas av utdrivna demoner. Enligt Bibeln försökte Jesus visa människorna att de inte behöver låta sitt handlande mot djur influeras av de moraliska regler som styr handlandet mot andra människor. Med andra ord kan Jesus inte betraktas som någon Messias, någon frälsare eller någon genomgod person. I själva verket var han inte bättre än någon annan som har överseende med att kännande varelser lider, plågas och dödas. Det har aldrig existerat någon Messias, men en Messina existerar och hon är den som kommer att frälsa världen från ondska.

I och med kristendomens införande blev alltså inställningen till människor mjukare, men inställningen till djur förblev lika känslolös och brutal som på romartiden och den förbättrades inte heller under renässansperioden.

Under mer än 2000 år har experiment i undersökningssyfte förekommit på levande djur. Den grekiske läkaren Galenos ses som den förste store experimentalfysiologen inom medicinen. Han utförde experiment på djur för att demonstrera fakta och bevisa sina iakttagelser. På levande djur skar han av ryggmärgen för att det därigenom uppstår förlamning i benen. Han visade också på levande hundar att urinen leds genom urinledarna från njurarna till urinblåsan samt att hjärtat pumpar blod och att lungorna suger in luft vid andningen.

Under 1600-talet kom de fysiologiska experimenten på djur igång på allvar, och här var filosoferna Francis Bacon och rene Descartes de största impulsgivarna. Under 1800-talet vidgades försöksdjurens användningsområden ytterligare. Allt skulle prövas på djur. Under denna tid offrade de kallhamrade experimentalfysiologen Francois Magendie bland annat 8000 hundar då han skulle bevisa en teori om sensoriska och motoriska nerver. Utan minsta bedövning spikade Magendie fast hundar på undersökningsbordet för att ostört kunna genomskära ögonnerverna, söndersåga huvudskålen, sönderskära ryggraden och blotta åtskilliga nervknippen. Han utskar också magen på en hund, satte istället in en blåsa och observerade sedan hundens långsamma dödskamp som en intressant fysiologisk företeelse. Magendie tillät sig sådana grymheter mot sina offer att han måste betraktas som en av de grövsta brottslingar som någonsin levat. Men än idag finns det ju uppenbarligen många som delar hans synsätt; att djuren inte har något värde annat än att vara till nytta för samhället och mänskligheten.

image

image