Personlighetsfulländning


Som jag tidigare nämnt har jag aldrig arbetat eller varit anställd någonstans under de trettio år jag levt. Det är en mycket tillfredsställande känsla att veta att jag inte har gjort det. Att jag inte uppfyllt plikter och slavat åt andra. Istället har jag varit fri och gjort sådant som jag velat. Sådant som är viktigt. För som sagt var så avskyr jag plikter, att lyda under andra och anpassa sig, för att inte tala om att passa tider. Bara jag tänker mig in i situationer som har med jobb på arbetsplatser att göra får jag känslan av att inte stå ut. Medan flertalet människor har arbete som en av de främsta prioriteringarna i livet skyr jag allt vad jobb och anställning heter. Jag vill vara fri och bestämma över min tid, inte anpassa mig till andra människors tider och regler. Jag är ju ingen slav av naturen, vilket uppenbarligen de flesta andra är.
För att jag ska få pengar till försörjning av statens förvaltningar har arbetsförmedlingen krävt att jag ska arbets prova. På arbetsplatsen där jag skulle vara var jag kvar på i cirka två timmar. Jag kände mig enormt omotiverad, rastlös och fången så därför gick jag helt enkelt därifrån, ut i friheten. Dock var handläggarna på arbetsförmedlingen oförstående till mitt agerande, och därför fick jag förklara mina känslor av omotivation och fångenskap på arbetsplatser. Naturligtvis kan inte vanliga medelsvenssons som handläggarna på arbetsförmedlingen förstå eller sätta sig in i mina starka drifter och känslor; jag är ju av en helt annan sort än de. Därför tyckte de att jag skulle tala med en psykiater för att reda ut alltsammans. Psykiatern skulle kunna ställa en diagnos på mig som befriade mig från att arbeta om han ansåg det nödvändigt, fick jag till min stora (dolda) glädje veta. När jag senare fick en tid inbokad hos en psykiater gick jag dit med känslan av att allt gick precis som jag ville. Jag träffade psykiatern, en stor, otymplig karl, som gav mig en mängd frågeformulär att fylla i. De handlade om olika saker, bland annat om ångest, självkänsla, relationer till andra o.sv., och tillsammans utgjorde de ett personlighets test som skulle fastställa mina personlighets drag och min psykiska hälsa. Jag fyllde i formulären och kom tillbaka några dagar senare då psykiatern läst igenom svaren. Nu skulle vi istället prata. Han ställde några frågor liknande dem i formulären, bland annat om jag kände mig annorlunda andra människor, vilket jag svarade att jag gjorde. Då sa han att jag är annorlunda andra. Naturligtvis är jag det, tänkte jag, jag är ju överlägsen dig och alla andra. Han frågade också om jag kunde känna intresse, glädje och framtidstro (han skulle utröna om jag var deprimerad), och om hur mina ambitioner i livet såg ut för framtiden. Jag svarade att ja, jag kan känna glädje, intresse och framtidstro; det finns ju i världen vackra, vita stränder där man kan ligga och sola. Han tittade på mig utan att kommentera mitt svar, och jag tänkte: Ja, för dig, herr psykolog, kanske det inte är så lustfyllt att ligga på en vit strand i värmen, för med den otympliga, otränade kroppen blir det kanske istället ansträngande och jobbigt. Ja, risken finns kanske till och med att hjärtat stannar.
Sedan skulle jag berätta om mina framtidsplaner. Jag sa att jag kanske har planer på att bli professionell löpare, få min roman som jag skriver utgiven USA, och för pengarna den bringar in köpa ett fint strandhugg samt befria alla lidande djur i världen. Jag nämnde också att jag skulle ändra på människors synsätt angående djur och deras rättigheter så att alla inser hur fel djur behandlas inom verksamheter som djurförsök, slakt och jakt, vilket leder till att det förbjuds att djur utsätts för lidande och död. Psykologen sa att jag var mycket orealistisk, och då tänkte jag att det är han och andra människor som inte har några drömmar och ambitioner. De nöjer sig med sina jobb och vanliga Svensson-liv.
Psykologen fortsatte med att säga att jag inte tar ansvar för sådant som man som vuxen bör ta ansvar för, bland annat sin försörjning. Det är heller inte bra att inte ha några relationer utöver den närmaste familjen, poängterade han också, och menade på att det inte är bra och normalt att stå utanför samhället och leva som en ensamvarg i sin egen slutna värld. Han drog slutsatsen att jag var mycket annorlunda andra människor som ville leva så utanför samhället och gemenskapen. Jag sa då att skulle inte han tycka att det var skönt att vara ledig och fri från jobb och plikter? Att kunna göra vad han ville istället. Då sa han avmätt att han tyckte om sitt jobb och att han tyckte om människor, vilket ju jag uppenbarligen inte verkade göra. Jag tycker att de flesta människor är intetsägande och tråkiga, sa jag. Det ger mig inte mycket att umgås med dem. Mer än tillfredsställelsen att känna hur oerhört överlägsen jag är dem, tänkte jag och lyssnade på psykologens hostningar, ett tecken på bristfällig hälsa, vilket jag själv inte har. Jag är aldrig någonsin sjuk.
Efter ytterligare en stunds konversation gav psykologen mig en diagnos som han också skulle skicka till handläggarna på arbetsförmedlingen så att de får ta ställning. Han sa att jag utstrålar oro, rastlöshet och ångest, att jag är oflexibel och osocial och i och med det har svårt att anpassa mig till samhället och olika krav såsom till exempel ett arbete, samt att jag har svårt att anpassa mig till samhället och olika krav såsom till exempel ett arbete, samt att jag har svårt att skapa och ha relationer till andra människor. Enligt honom har jag två diagnoser: generell ångest och en personlighetsstörning. Han sa att jag har stora problem och att han förstår att jag inte fungerar på ett arbete tillsammans med andra människor. Han rådde mig till att äta medicin samt att gå i terapi för att kunna anpassa mig bättre till samhället, dess krav och andra människor. Jag sa då att jag inte vill vara som andra. De är ju bara vanliga, tråkiga Svenssons. Jag vill inte, som de, vara en del av samhället för det verkar bara vara kvävande.
Innan jag gick därifrån sa psykologen till mig att ta hand om mig. Jag log och sa att det gör jag alltid. Inom mig tänkte jag att det är ju han som borde ta hand om sig bättre. Det är ju han som sitter och hostar, inte jag. Uppenbarligen behöver han en ordentlig löptur som rensar lungorna från slem. Men antagligen orkar han inte springa mer än på sin höjd hundra meter, och säkerligen inte fortare än i gå-fart.
När jag gick från mottagningen tänkte jag att psykiatern gav mig fel diagnos. Jag har inte en personlighetsstörning utan en personlighetsfulländning.

 

067

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s