Springa som vinden


Jag springer ungefär sju kilometer varje dag, och jag springer snabbare än alla andra som är ute och springer. Man kan ju knappt ens påstå att de springer, de joggar endast. Jag tar aldrig tiden på mina löparrundor, men jag vet att jag springer fort. Jag känner det i varje lätt, flygande steg jag tar, och jag ser det på hur människor jag möter vänder sig om när jag far förbi dem som en vind. Det är verkligen underbart att springa såsom jag gör. Ingen vet hur snabb och uthållig jag är, inte ens jag själv!

När jag springer känns det som om jag flyger fram. Mina ben är lätta och fulla av spänstiga muskler och mina fötter snuddar knappt vid marken, bara som hastigast. I mitt bröst slår mitt hjärta starkt och outtröttligt. Det klarar vad som helst; den största kraftansträngning, den starkaste hetta, den längsta fasta. Det är oövervinneligt, inget kan krossa det.

Jag springer både på vägar och i skogen där det är en del uppförsbackar, men de tröttar inte ut mig. Det krävs långa sträckor med djup sand eller snö för att jag ska bli trött. Jag är en av de få människor som kan kallas för en riktig löpare. Jag springer annorlunda och betydligt lättare än de flesta andra. Då de flesta tungt sätter i hälen först när de springer sätter jag lätt i tån först, vilket de ursprungliga, uthålliga människorna gjorde. Det är fantastiskt att vara i den kondition jag är i och ha den starka, lätta kropp jag har. Folk, förutom möjligen elitlöpare, kan inte ens föreställa sig känslan av en sådan kropp.

Jag älskar löpningen, jag älskar att springa, men så har det inte alltid varit. Under en del av min tonårstid var jag rädd för löpningen. Aldrig har jag varit så rädd för något i hela mitt liv som jag då var för att springa. Jag började springa när jag var tretton år. Några kilometer sprang jag dagligen och blev snabbt allt uthålligare. Min kropp blev snart en löpares; jag tappade vikt, blev senigare. Jag sprang längre och längre, hårdare och hårdare. Jag blev beroende av att springa. Det höll mig lugn och min inre växande rastlöshet borta.

När jag var sexton år började det hela eskalera ordentligt. Varje morgon sprang jag till utmattningens gräns, inte för att bli uthålligare, utan just för känslan av utmattning. Känslan efteråt då jag föll ihop vid en trädstam. Detta blev mitt mål för varje löprunda; att springa så att lungorna brann och benen inte längre kändes. Stumma av mjölksyra skulle de vara. Att nå detta tillstånd av total utmattning under varje löprunda, en på morgonen och en på eftermiddagen, blev alltså ett måste. Det krävdes för att jag överhuvudtaget skulle finna någon sånär ro kroppsligt och mentalt dag för dag. Jag älskade tillståndet av total utmattning efter löparrundorna och antagligen var det endorfiner som bidrog till denna beroendeframkallande känsla. Men baksidan till denna närmast berusande känsla var det fasansfulla tillståndet innan varje löprunda. Löprundorna var skrämmande på grund av den oerhörda ansträngningen. Den som aldrig upplevt en sådan enormt plågsam ansträngning kan inte ens föreställa sig känslan och den oerhörda pressen på sig själv att ta ut sig till utmattningens och illamåendets gräns för att överhuvudtaget stå ut dag för dag. Jag fasade för löparrundorna, och varje morgon innan jag skulle springa vaknade jag darrande och ofta gråtande för plågan som väntade.

Under dessa år tävlade jag i löpning några få gånger och vann de lopp jag var med i, men också det upplevde jag skrämmande eftersom jag visste att jag skulle pressa mig till den plågsamma utmattningens gräns. Dessutom innebar tävlandet plikter eftersom man var tvungen att vara med i en idrottsklubb för att få delta i vissa lopp. Redan då kände jag mig snärjd och fångad av att ingå i grupp och ta hänsyn till andra och deras viljor, så jag bestämde mig för att aldrig mer tävla även om jag visste att jag kunde vinna nästan vilket lopp som helst.

Det tog lång tid för mig att få ett harmoniskt förhållande till löpningen. Jag fick det mycket tack vare att jag ramlade av min häst, Crona, under en vild galopp och krossade en ryggkota så att jag fick gå med korsett i tre månader och inte kunde springa. Jag fick ett avbräck från löpningen och saknade den väldigt mycket, mer än jag någonsin kunnat tro. Men efteråt när skadan i ryggen var läkt och jag började springa igen blev löpningen mer avslappnad. Jag kände mig lugnare mentalt och hade inte den känslan av att behöva pressa mig så hårt för att råda bot på den själsliga och kroppsliga rastlösheten.

Åren mellan sexton till arton år var de mest fasansfulla i mitt liv och jag vill aldrig återuppleva dem igen, men jag är glad att jag har genomlevt dem. Den plågsamt hårda träningen gav mig ju en fantastisk uthållighet och därmed en överlägsen kropp där varje del är stark och smidig. Jag har överhuvudtaget aldrig varit skadad av löpningen såsom de flesta andra som försöker sig på att springa har varit. Dock har jag blivit skadad under en löptur under sommaren 2014. Jag sprang omkull på en uppskjutande sten på en grusväg och eftersom jag springer med sådan fart så blev fallet kraftigt och jag fick stora krosskador på knäna. Jag var tvungen att sy i dem och var vettskrämd när sjuksköterskorna gjorde det eftersom jag är rädd för allt som har med sjukhus, sprutor och smärta att göra. Snart efteråt svullnade knäna upp och jag kunde knappt alls böja dem, än mindre gå eller springa. Jag var tvungen att vara i stillhet. Det var mitt i sommaren, varmt och soligt, men jag kunde varken springa, bada eller ens gå, bara halta fram. Rastlösheten blev enorm och jag grät av förtvivlan eftersom jag kände mig stympad och som en fånge i min egen kropp. Men undan för undan läkte krossåren och svullnaden gick ner och jag började springa igen.

Men jag har alltså aldrig blivit skadad av löpningen i sig, och kommer förmodligen heller aldrig att bli det. Jag kan med andra ord träna hur mycket och hur hårt som helst utan att dra på mig belastningsskador och liknande. Vilken annan person kan göra det? Just det, ingen! Men jag kan det, och det mycket tack vare att jag är så pass lätt som jag är. Jag är 167 cm lång och väger 44 kilo. Genom att vara så lätt som jag är åtnjuter jag löpningens positiva sidor, medan andra som är tyngre, med andra ord de flesta andra, också många gånger kan få uppleva negativa sidor av löpningen. De flesta drabbas någon gång av löparskador, bland annat överbelastningsskador. Överbelastningsskador beror på förslitning och utvecklas under en längre tid. Det är ju bara att analysera ordet ”överbelastningsskada” så förstår man vad smärtan och skadorna beror på. Överbelastat blir det när det blir för tungt helt enkelt. Trycket och vikten av en för löpning för tung människa blir för mycket för knän, höfter, benhinnor, fotleder m.m. Jämför om man lägger för mycket vikt i en båt, den sjunker för den klarar inte belastningen och reagerar med smärta och skador. Man kan likna en lätt löpare som jag vid en raceerbåt som flyger fram i vattnet, och en vanlig tyngre person med så kallad ”normalvikt” vid en överbelastad båt som sjunker och alltså inte kan fortsätta sin färd framåt!

Bortsett från skaderisken som de så kallade ”normalviktiga” (läs för tunga för löpning) personerna löpeer när de är ute och löper är löpningen den ultimata träningsformen. Löpning är en aktivitet som involverar hela kroppen och ger både styrka och kondition. Få andra träningsformer involverar så många delar av kroppen eller ger så mycket träning som löpning. Andra typer av träning fokuserar istället på vissa delar av kroppen. Till exempel styrketräning fokuserar och tränar endast musklerna och ger bara styrka, men löpning tränar både muskler, hjärta och lungor och ger kondition. En muskulös person som tränar styrketräning kan knappast kalla sig vältränad i jämförelse med en löpare som jag. Vältränad är man först då kondition och uthållighet är på topp.

Också i andra avseenden är löpning överlägsen andra träningsformer. Löpningen kräver till exempel ingenting mer än möjligen ett par skor, medan andra träningsformer är beroende av diverse utrustning, redskap och i många fall också särskilda platser och andra personer. Löpningen kan utföras så gott som överallt och man är aldrig beroende av någon annan. Man är fri och självständig, vilket jag älskar. Jag skulle inte stå ut med att vara beroende av andra för att kunna träna, såsom man är inom till exempel flertalet bollsporter. Där måste man ta hänsyn till andra, medan man inom löpning springer som man vill, när man vill, var man vill.

Ja, löpning är verkligen överlägsen andra sporter och träningsformer. Jämför löpning med till exempel fotboll. Fotboll är en mycket populär sport. Många professionella fotbollsspelare tjänar enormt mycket pengar och lagen de spelar i följs av åtskilliga människor världen över. Som publiksport är fotboll mycket mer populär än löpning, vilket ju är obegripligt. Löpning är ju överlägsen fotboll på alla sätt och vis! Själva tävlingsmomentet inom löpning; att tävla om vem som springer snabbast över en viss sträcka, är betydligt mer spännande än springandet efter en boll på en gräsmatta där någon spelare turligt av slumpen kan lyckas skjuta bollen i mål. Att springa ikapp är en ursprunglig tävlingsform där det går att mäta vem som är vinnare och den bästa löparen. Fotboll däremot är i själva verket egentligen bara en lek där det egentligen inte går att säga vem som är bra eller dålig, vinnare eller förlorare eftersom allt bara handlar om slump och tillfälligheter på planen. Med andra ord borde det vara löpning som uppmärksammas istället för fotboll. Duktiga löpare borde betalas istället för fotbollspelare. De sliter ju så oerhört mycket mer. Träningen är hårdare och det kräver mer att vara löpare än fotbollspelare både fysiskt och mentalt. Jag tycker inte ens att fotbollspelare verkar springa mycket under matcherna, utan det ser mest ut som om de går eller står still, men de kanske inte orkar så mycket mer, för de har ju inte den uthållighet och lätta kropp som en löpare som jag har!

Ja, det borde verkligen vara så att en ultimat löpare som jag blir välbetald istället för de så kallade ”stjärnspelarna” som Cristiano Ronaldo, Lionel Messi och Zlatan Ibrahimovic m. fl. De hyllas av åtskilliga människor och får enorma löner, men det enda de egentligen gör är att springa efter en boll som de då och då lyckas skjuta i mål vilket har med omständigheterna runtomkring att göra och inte helt och hållet med någon skicklighet från deras sida. När en löpare presterar en viss tid på en viss sträcka har det alltid med löparens egen kapacitet att göra och inga omständigheter runtomkring. För sina enorma löner gör ”stjärnfotbollspelarna” inget vettigt varken på planen eller utanför den. Med sina åtskilliga miljoner kunde de till exempel bidra till att rädda utsatta djur som lider något fasansfullt inom djurförsöksverksamheten. Pengarna kunde gå till alternativa metoder inom forskningen så att forskning med djur kunde uteslutas. Men naturligtvis gör inte dessa fotbollspelare det. Cristiano Ronaldo behöver ju ha sina pengar till sitt stora klädkonto. Runt åttio tusen i månaden lägger han visst på kläder. Uppenbarligen passar inga kläder honom eftersom han hela tiden måste köpa nytt. Kanske känner han sig oattraktiv i det mesta och söker något plagg som han kan trivas i. En riktig stjärna skulle lägga pengarna på annat. En riktig stjärna skulle inse att de utsatta djuren är de mest orättvist och grymmast behandlade individerna i världen och att de behöver räddas. Men en riktig stjärna är ju inte bara fysiskt och sportsligt framgångsrik utan har ju också en mentalitet utöver andra människors. Med andra ord, en riktig stjärna tänker ett steg längre och är en stjärna på alla plan, inte bara på en trivial fotbollplan. En riktig stjärna är någon som jag, någon som befinner sig flera divisioner högre än Cristiano Ronaldo och Lionel Messi, både fysiskt, mentalt och intellektuellt.

Den dag jag väljer att börja tävla i löpning kommer folk inse att vad som verkligen är beundransvärt är att flyga fram lätt som vinden snarare än att gå-springa-snubbla efter en fotboll.

116

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s